Mitt fyrahundrafemtionde inlägg...
Jag hör Ella och Iona sjunga på låten Tomorrow utanför.
Hör hur Iona frågar:
-Mummy, when Jennie coming out from her bedroom, can we sing this for her?
Söta unge.
Mitt fyrahundrafyrtionionde inlägg...
De senaste veckorna har jag kännt att jag tröttnat på England, framförallt skolan och vardagarna.
När jag tänker på det är det nog egentligen inte så att det är något större fel på skoldagarna, det är nog snarare så att vi har så exeptionellt bra helger att vardagarna blir otroligt tråkiga i jämförelse.
Förgående helg var som vanligt rakt igenom fantastisk, fylld med karaoke både på fredagen och lördagen. Fredagen var i min mening en av våra bästa karaokekvällar och trots det så lyckades ändå lördagskvällen slå det. Det var en kväll som fylldes med så många konstiga upplevelser och människor att man slutade förvånas och bara accepterade och njöt av allt som hände.
Dels har vi "vår" otroliga och fantastiskt roliga karaokeledare Paul, vår svårcharmade favoritstammis Taffy och en hel del annat folk som vi känner igen sedan tidigare, bland annat den ca. 70 åriga tanten som sitter i baren och shotar och sen går upp och sjunger med något som man absolut måste kalla inlevelse. Kvällen till ära anlände även en,för oss, ny figur. En form av glamrockare iklädd guldiga zebrarandiga leggins, en knallrosa jacka, en blond långhårg peruk, stora svarta glasögon och som pricken över i hade han även med sig en käpp. Denna man gjorde under kvällen många speciella entertainment och han fick, förutom sina karaokenummer som alltid inleddes med ett speciellt intro, även köra en egen nästan tio minuter lång låt. Under denna låt dök även en annan dansande karaktär upp, iklädd mask och silver peruk. Det tog till slutet av låten för oss att förstå att denna man i självaverket var vår karaokeman Paul som hade fixat ny utstyrsel.
Paul som verkligen var på G denna kväll hade redan på fredagen sagt till mig att vår favoritstammis som vi efter nio veckor faktiskt fått kontakt med (jäkligt svårcharmad typ som tidgare inte ens reagerat när vi övat in, sjungit och tillägnat hans favoritlåt till honom) tyckte om mig. På lördagen pratade vi inte med stammisen Taffy till en början, det behövs alltd lite alkohol innan, och Paul var fler gånger framme och berättade hur blyg Taffy var. Någon timme senare kommer Paul bärandes på en svärande Taffy och placera honom på stol vi vårt bord. Sen bestämmer han sig för att själv sjunga en låt, väljer "Love is in the air", och tillägnar den till "kärleksparet hörnet". Det är en jäkligt diskret kille det där alltså.
Aja, även om jag skulle kunna skriva en hel uppsats om våra karaokekvällar så väljer jag nu istället att avsluta med lite bilder från helgen:
Mitt fyrahundrafyrtioåttonde inlägg...
En konversation från fredagens karaoke (Bara för att den är så vacker)
Sven: -Det är ju karaktärerna i böckerna som är våra vänner.
Anna helt seriöst: -Det är så jävla rätt sagt!
Jag förklarande: -Anna, jag tror han menade det som ett skämt.
Mitt fyrahundrafyrtiosjunde inlägg...
Hörde precis det här lilla samtalet från köket:
Iona: -Mum, is Jennie leaving before or after Christmas?
Ella: -Before.
Iona: -We would miss her, wouldn't we?
Åh, jag kommer helt klart sakna dem.
Mitt fyrahundrafyrtiosjätte inlägg.
Anna och jag var precis och såg senaste Twilight filmen, Breaking Dawn. Ledsen att behöva säga det Beckis, men sjukt vad dålig den var! Nog för att historien är lite töntig i sig själv, men de gjorde ju det hela så mycket värre i filmatiseringen. Otroligt dåligt och tråkigt filmat. Helt utan känsla. Och hallå, vargarna? Hur tänkte de där egentligen? Inte ofta man ser en film som är så pass dåligt att man sitter och vrider på sig och skämms rakt igenom hela filmen. Den var rent utsagt jobbig att se. Men, men, den lyckades i alla fall få mig att känna ett behov av att kritisera den lite här, det är väll ändå något tänker jag.
Mitt fyrahundrafyrtiofemte inlägg...
Efter att försökt somna i över en timme tvingas jag inse att det faktiskt inte går. Det börjar närma sig datumet för hemfärd och jag börjar känna av det. Känner mig otroligt splittrad. På ena sidan saknar jag familjen och människorna i Sverige nått enorm och känner att det ska bli väldigt skönt att få komma hem (För att inte tala om att få äta lite vettig mat igen, det ska bli fantastiskt) och andra sidan har tiden här i Brighton varit så otroligt underbar så jag vill verkligen inte lämna det. Det känns konstigt att tänka sig att alla de människorna som man, under tre månaders tid, har delat sin vardag med plötsligt kommer att ryckas bort samtidigt. Vissa av dem kommer man förmodligen aldrig mer se igen, vilket kanske på sätt och vis ändå kan vara okej eftersom man låter det ske. Den betydligt jobbigare delen är att skiljas från de få människorna som man ändå har kommit så pass nära att man fortfarande vill ha dem i sitt liv, men kommer att tvingas vänja sig vid tanken att man inte kommer att kunna träffa lika enkelt och ofta.
Något annat som gör att jag känner mig splittrad är faktumet att jag kommer att bo i Jönköping. Självklart ska det bli jätte skönt att ha familjen nära igen, men jag vet inte riktigt vad jag i övrigt har att hämta i Jönköping. Jag tycker faktiskt inte riktigt om staden, och jag har i stort sätt inte ens några vänner kvar där längre. Det känns konstigt att det är där jag ska bo när den staden och det livet som jag verkligen saknat när jag varit här i Brighton är Göteborg. Jag fullkomligt älskar staden och det är den plats där flest människor jag tycker om finns samlade. Det känns konstigt att det inte är där jag kommer bo, men jag glädjer mig åt att veta att jag alltid har människor där som jag är välkommen att besöka.
I det stora hela ser jag ändå till viss del fram emot att komma tillbaka till Jönköping, och jag tänker att det kommer bli ganska spännande att se vad staden har att erbjuda denna gången. På sätt och vis är det ganska bra att de flesta jönköpingsvännerna inte längre är kvar där. Jag har inte längre möjligheten att bara återgå till det liv jag hade sist jag bodde i Jönköping. Jag måste hitta något nytt och på sätt och vis känns det lite som att upptäcka en ny stad.
Jag tror att det kommer bli en bra och utvecklande tid.
Mitt fyrahundrafyrtiofjärde inlägg...
Lilla Becka och jag disskuterade igår hur underbart det är med vissa saker på julen. Något av det bästa är ju till exempel julgodis, framförallt sånt som chokladbollar och kolor (gärna ganska sega). Helst ska det ätas hos mormor och morfar också.
Tänkte bara berätta hur mycket vi tycker om det.
Mitt fyrahundrafyrtiotredje inlägg...
Igår var dagen för den fruktade presentationen. En presentation på engelska inför hela skolan. Förvånade mig själv med att faktiskt känna att det var ganska kul. Vad hände med den lilla tjejen som brukade ha sömnlösa nätter och en jäkla massa ångest innan en muntlig presentation? Antar att jag får tacka Dômen och alla muntliga genomgångar för att jag faktiskt till stor del kommit över det.
Känner mig faktiskt stolt ganska stolt över att jag klarade av att hålla en presentation på ett språk som jag fortfarande inte känner att jag riktigt behärskar. Kanske var det det som gjorde det lite enklare, att det på något sätt inte blir riktigt lika personligt när man inte använder sig av sitt eget språk. Som Anna uttryckte det, det är enklare att prata om svåra saker när man använder sig av ett annat språk eftersom man på sätt och vis inte använder sin egen röst.
Måste berätta lite kort om vad jag hade presentationen om, mest för att jag tycker att det är så roligt att berätta om.
Vi hade alltså en presentation av ett projekt vi gjorde på aktivity week för ett tag sen. Då fick vi en vecka "ledigt" med kravet att vi skulle ägna den åt att göra ett projekt om ett valfrit ämne och sedan redovisa det. Jag valde Banksy, som är en väldig känd brittisk street artist. Jag åkte till London, köpte en bok med locations till hans konstverk, och vandrade runt och letade upp hans verk.
Eftersom jag tänker att ingen av er som läser den här bloggen egentligen är speciellt intresserad ska jag inte snurra in för mycket på honom men jag tycker ändå att det är värt att nämna att ingen vet vem är är. Han kallar sig Banksy, men hans riktiga identitet är okänd. Hur coolt är inte det?
Bifogar även lite bilder här nedan på de verk jag hittade under aktivity week:
Mitt fyrahundrafyrtioandra inlägg...
Fick ett litet önskemål om att jag skulle lägga ut bilder på hur jag bor och på de jag bor hos. Vill tyvärr inte riktigt lägga ut bilder på de jag bor hos på näten, men här får ni i alla fall tre små bilder på mitt rum. Tänkte först att jag skulle städa rummet innan jag tog bilderna, men kom fram till att jag förmodligen inte skulle kunna lura er ändå.
(Lägg märke till helteckningsmattorna på golvet, de finns precis överallt här)
Känner att det var lite för längesen jag skrev här nu, har återigen så mycket att berätta. Här i Brighton händer saker hela tiden och bloggandet är lite svårt att hinna med. Den senaste veckan har dessutom all tid då jag varit hemma tillägnats plugg. På tisdag är det dags för muntlig presentation av aktivity week. Det innebär att jag kommer att stå inför hela skolan och ha en presentation på engelska. Visst låter det fantastiskt kul? (sista meningen ska läsas med ett visst mått av ironi)
I helgen har Bonfire firats här i England. Jag har faktiskt inte hört talas om den traditionen innan jag kom hit men jag skulle påstå att det är någon slags blandning av 1 maj och nyår. Det skjuts raketer och man tänder även eldar. Det görs också dockor föreställande människor som ogillas och sedan bränner de dem. Det största firandet här i närheten är i Lewes (där bränns påven). Det var många från skolan som åkte dit men då en lärare påstod att det inte spelade någon roll om det skulle regna för att det skulle vara så mycket folk där att man på sin höjd ändå bara skulle bli lite blöt på huvudet så kände jag att det inte riktigt var något för mig. Anna och jag valde istället att tillbringa kvällen med after eight, vindruvor och lite film. Lite tråkiga kanske men jag tänker att vi vägde upp det med att möta upp en lärare för en tradionell engelsk frukost tidigt i morse. Bacon, stekt ägg på friterat bröd, korv, toast, vita bönor i tomatsås m.m. Jäkligt fett men någon gång ibland så är det faktiskt ganska gott.
Nu är det dags för mig att sova, så tänker att jag ska avsluta med ännu några bilder, denna gången från förra helgens halloweenfirande, mest för att vi var så sjukt snygga.
Mitt fyrahundrafyrtioförsta inlägg...
Leaving pieces of me behind
I går kväll satt Anna och jag i London och diskuterade våra liv. Vad som hänt tidigare och på sätt och vis varför vi är där vi är idag. Jag insåg då att det finns så mycket som jag inte tänker på längre, mycket som trots allt spelat en väldigt stor roll. Jag har varit så insnöad i mitt "nya" liv så att jag på ett sätt glömt bort vad vi hade förr och kanske man då på ett sätt även glömmer bort vem man är idag?
Jag sitter nu och frossar i mina gamla bloggar. Bloggar som, som Sandra uttryckte det, är en blandning av väldigt oseriösa bloggar, till vad jag gjort för något bloggar, till ångestbloggar. För första gången reagerar jag på hur stor skillnaden är på det jag skriver nu och det jag skrev förr. Det är inte samma människor med längre, och jag saknar perioden när Sandra, Elin eller min familj på något sätt var med i nästan varenda blogg.
Jag kan inte låta bli att skratta mig igenom vissa bloggar. Hur Sandra och jag kunde ägna en hel natt åt att chatta med folk och ihärdigt påstå att vi var ailiens. På den nivån att vi tilltalade folk med "ärade jordbo" och hade ailien mask på oss när vi cammade.
Eller när jag på en vaggerydsfest inte hittade Elin, frågade mig fram och fick svaret:
-Hon är på taket. Hon säger att hon vill vara som Madicken!
Och när vi ändå håller på och nostalgifrossar kan vi även passa på att ta med en av mina och Jeppes "oroa mamma" konversation:
Jeppe till mamma: -Det hoppade fram ett rådjur precis framför oss så vi var tvugna att tvärbromsa mitt på vägen.
Mamma oroligt: -Nej, gjorde det det? (kollar på mig)
Jag: -Ja, de gjorde det.............. och sen precis efter hoppade det upp en älg också...
Jesper: -Ja, och sen kom en björn och åt upp älgen.
Åh, jag får en sån hemlängtan när jag läser allt det här. Jag tror att det är för att det varit så mycket nytt här, så mycket att fokusera på och lära sig som jag inte riktigt att haft tid att sakna Sverige och människorna tidigare. Nu har jag börjat komma in i Brighton och jag börjat drabbats av lite hemlängtan. Jag tror att om 7 veckor, när det är dags att lämna Brighton, så kommer det vara skönt. Då ska jag fira världens bästa jul och nyår och sen ska jag börja min roadtrip över Sverige. Borås, Stockholm och Örebro är första stoppen och sen måste jag förstås till mitt älskade Göteborg. Och Elin, är det inte dags för en musical i Malmö?
Mitt fyrahundrafyrtionde inlägg...
Igårkväll gjorde vi ännu en liten utflykt till vårt stammisställe, karaokebaren. Sista kvällen för Ida för denna gången (Hoppas förstås på att du kommer tillbaka i December). Vi fick i alla fall både en bild på och en liten chat med vakterna. I like it!
Även lilla Iona har åkt idag för att vara en vecka hos sin pappa. Hon berättade det för mig igår genom att säga "I'm going to my dad for few days so you might miss me". Söta unge! Det kommer bli tyst här hemma, och jag tror faktiskt jag kommer att sakna en bossig liten tjej att teckna med.
Mitt fyrahundratrettionionde inlägg...
Ännu en gång gjorde vi ett tradionellt besök på karaokebaren i Portslade, där de snygga vakterna numera snällt öppnar dörren åt oss utan att vi ens behöver visa leg. Till skillnad från första gången vi var där då det bara var jag, Anna och Ida så var det denna gång ett stort gäng från skolan som hängde på. Och också denna gång hade vi fantastiskt kul. Karaoke, snygga vakter och jägermaister, det säger väl allt?
Efter det begav vi oss till en Gayklubb i Brighton. Också lite mysigt, men inget kan ju trotsallt slå vår alldeles egna karaokebar.
Aja, nu ska jag göra mig i ordning för ett besök på Hoves kyrkogård tillsammans med Anna, Ida och Emma. Måste erkänna att jag är lite förvånad över hur lätt jag får med mig människor till mina riktigt festliga val av utflyktsmål.
Därefter tänker vi gå strandpromenaden in till Brighton för ett kaffebesök hos Johnny Depp.
Jag känner att det kommer bli en fin dag.
Mitt fyrahundratrettioåttonde inlägg...
Vi har nu startat en ny vecko-tradition här i Brighton: Gå på bio.
I söndags var vi och såg någon spionfilm som jag inte minns namnet på. Den var så pass svårbegriplig att vi, efter att vi sett den, fick gå in på nätet och kolla upp vad den egentligen handlade om. Kanske inte det mest lyckade filmvalet med det var mysigt endå.
Idag gjorde vi dock ett bättre val då vi, efter skolan, gjorde ett spontanbesök på bion och såg "Midnight in Paris". En helt fantastisk film som alla borde se. Handlade om en författare som gick tillbaka i tiden och bland annat mötte konstnärer som Picasso, Dali och Touluse-Lautroc. Fabolous!
Imon börjar jag på en Keramik kurs här i Portslade. Det ska bli väldigt kul, om än lite otäckt. Jag kände att jag behövde komma i en miljö med bara engelsktalande och keramik är ju alltid kul. Så vi får se hur det går.
Jag hoppas allt är bra med er där hemma! Jag tänker på er!
Mitt fyrahundratrettiosjunde inlägg...
Åh nu sitter jag ensam i mitt rum och försöker få upp lite värme med hjälp av te, täcke och varma koftor. Efter några underbara dagar med både sol och bad här i Brighton så har även kylan kommit hit och man känner att det är höst. Och man börjar på allvar sakna isolerade hus. Jag går seriöst runt och fryser konstant. Men man får väll försöka vara posetiv och se det som en anledning till att köpa massa mysiga stickade koftor.
I övrigt rullar allt på bra här i Brighton. Det är förstås fortfarande lite jobbigt med språket. Även om man är här för att lära sig engelska så är det alltid jobbigt att ägna dagarna åt något man faktiskt inte är bra på. Och andra sidan så är det en desto större anledning att jobba med det.
Ikväll ska vi ner till en liten pup här i Portslade för att sjunga karaoke och spana in den snygga vakten. Efter det ska vi vidare till Brighton för att utforska utelivet där. I think it's going to be nice.
Avslutar med två små bilder från förra helgen:
Mitt fyrahundratrettiosjätte inlägg...
Jag har nu varit i Brighton i två dagar. Allt är jätte bra, även om det hela tiden är mycket nya intryck som gör att man blir helt slut på kvällarna. Det finns mycket som är annorlunda mot Sverige. För det första är byggnaderna helt underbara. Överallt är det längor med underbara, gamla hus som man ser i engelska filmer men som man inte riktigt insett faktiskt finns i verkligheten.
Något som är lite konstigt är att engelsmännen har en tendens att ha helteckningsmattor överallt. I vissa fall även i badrummet. Hur konstigt är inte det?
De är även sämst på isolering, vilket skulle kunna vara anledningen till helteckningamattorna.
För att inte tala om hur artiga alla är. Thanks, please och excuse me används betydligt mycket mer än i Sverige. Tackar man inte busschaffören när man går av bussen anses man oartig och råkar man gå in i någon så ber de om ursäkt.
Hmm, just det. För övrigt bor jag i en jätte mysig liten familj. En ung,trevlig tjej och hennes 4 åriga dotter. Dottern är underbar och pratar hela tiden. Jag förstår bara hälften, men jag lär mig. Igår kom hon med två teckningar till mig och sa: "One for you, and one for you mum". Så mamma, du har fått en teckning! ;)
Jaja, det får vara allt för den här gången. Ska försöka uppdatera bloggen lite till och från.
/Kramar från Brighton
Mitt fyrahundratrettiofjärde inlägg...
Första resultatet från konsthögskolorna. Första, "nej tack vi vill inte ha dig".
Jag vet inte riktigt hur det känns, det var trots allt väldigt väntat. Jag vet att det är såhär konstvärlden ser ut och jag vet att det fortfarande finns massor av chanser kvar.
Det finns jätte mycket annat jag kan tänka mig göra nästa år, massa andra saker som jag faktiskt vill göra.
Jag blir bara så rädd att jag ska få ett "nej tack" på allt. På skolor, på jobb, ja, ett "nej tack" på alla mina reservplaner.
Vad gör man om allting skiter sig?
Mitt fyrahundratrettiotredje inlägg...
Konstigt nog ser jag bara fram emot det.
Kanske beror det på att jag för första gången i mitt liv känner att jag har vridit och vänt så mycket på något att det inte längre finns något mer att hämta?
Dômentiden kommer för alltid vara den där tid då jag hittade och lärde mig så mycket om mig själv och världen. Nu vill jag upptäcka något nytt.
Mitt fyrahundratrettioförsta inlägg...
Alla våra drömmar kan uppfyllas om vi har modet att uppfylla dem /Walt Disney
Och så var man numera brunett!
Mitt fyrahundratrettionde inlägg...
Som ni säkert märkt har jag på senaste tiden inte varit speciellt aktiv på denna blogg. För tillfället känns det inte som att jag kommer att vara det inom den närmsta framtiden heller. Som tröst kan jag dock ge er ett annat spännade bloggtips: Domens konstskola. Där kan ni i bilder och text följa allt som händer på skolan.
Mitt fyrahundratjugonionde inlägg...
Hemkommen efter några mycket fina dagar hos Elin i Orsa. Kortspelande, bowling, utgång, dans, dalahästar, gandhi-gäng, alldeles för lång och kall taxiväntan,maffia och allt som hör där till.
Helt enkelt en mycket fin resa.
Tack Elin med sambos och vänner för en mycket trevlig helg. Ni är roliga ni.
