Don't let the sun goes down on our empire

De senaste veckorna har jag kännt att jag tröttnat på England, framförallt skolan och vardagarna.
När jag tänker på det är det nog egentligen inte så att det är något större fel på skoldagarna, det är nog snarare så att vi har så exeptionellt bra helger att vardagarna blir otroligt tråkiga i jämförelse.

Förgående helg var som vanligt rakt igenom fantastisk, fylld med karaoke både på fredagen och lördagen. Fredagen var i min mening en av våra bästa karaokekvällar och trots det så lyckades ändå lördagskvällen slå det. Det var en kväll som fylldes med så många konstiga upplevelser och människor att man slutade förvånas och bara accepterade och njöt av allt som hände.  
Dels har vi "vår" otroliga och fantastiskt roliga karaokeledare Paul, vår svårcharmade favoritstammis Taffy och en hel del annat folk som vi känner igen sedan tidigare, bland annat den ca. 70 åriga tanten som sitter i baren och shotar och sen går upp och sjunger med något som man absolut måste kalla inlevelse. Kvällen till ära anlände även en,för oss, ny figur. En form av glamrockare iklädd guldiga zebrarandiga leggins, en knallrosa jacka, en blond långhårg peruk, stora svarta glasögon och som pricken över i hade han även med sig en käpp. Denna man gjorde under kvällen många speciella entertainment och han fick, förutom sina karaokenummer som alltid inleddes med ett speciellt intro, även köra en egen nästan tio minuter lång låt. Under denna låt dök även en annan dansande karaktär upp, iklädd mask och silver peruk. Det tog till slutet av låten för oss att förstå att denna man i självaverket var vår karaokeman Paul som hade fixat ny utstyrsel.

Paul som verkligen var på G denna kväll hade redan på fredagen sagt till mig att vår favoritstammis som vi efter nio veckor faktiskt fått kontakt med (jäkligt svårcharmad typ som tidgare inte ens reagerat när vi övat in, sjungit och tillägnat hans favoritlåt till honom) tyckte om mig. På lördagen pratade vi inte med stammisen Taffy till en början, det behövs alltd lite alkohol innan, och Paul var fler gånger framme och berättade hur blyg Taffy var. Någon timme senare kommer Paul bärandes på en svärande Taffy och placera honom på stol vi vårt bord. Sen bestämmer han sig för att själv sjunga en låt, väljer "Love is in the air", och tillägnar den till "kärleksparet  hörnet". Det är en jäkligt diskret kille det där alltså.  

Aja, även om jag skulle kunna skriva en hel uppsats om våra karaokekvällar så väljer jag nu istället att avsluta med lite bilder från helgen:

Life is indefinable


En konversation från fredagens karaoke (Bara för att den är så vacker)

Sven: -Det är ju karaktärerna i böckerna som är våra vänner.
Anna helt seriöst: -Det är så jävla rätt sagt!
Jag förklarande: -Anna, jag tror han menade det som ett skämt.

Life is treating a hangover with Dr Pepper

Hörde precis det här lilla samtalet från köket:
Iona: -Mum, is Jennie leaving before or after Christmas?
Ella: -Before.
Iona: -We would miss her, wouldn't we?

Åh, jag kommer helt klart sakna dem.

When you are living forever, what do you live for?

Anna och jag var precis och såg senaste Twilight filmen, Breaking Dawn. Ledsen att behöva säga det Beckis, men sjukt vad dålig den var! Nog för att historien är lite töntig i sig själv, men de gjorde ju det hela så mycket värre i filmatiseringen. Otroligt dåligt och tråkigt filmat. Helt utan känsla. Och hallå, vargarna? Hur tänkte de där egentligen? Inte ofta man ser en film som är så pass dåligt att man sitter och vrider på sig och skämms rakt igenom hela filmen. Den var rent utsagt jobbig att se. Men, men, den lyckades i alla fall få mig att känna ett behov av att kritisera den lite här, det är väll ändå något tänker jag.

You see there's no real ending it's only the beginning

Efter att försökt somna i över en timme tvingas jag inse att det faktiskt inte går. Det börjar närma sig datumet för hemfärd och jag börjar känna av det. Känner mig otroligt splittrad. På ena sidan saknar jag familjen och människorna i Sverige nått enorm och känner att det ska bli väldigt skönt att få komma hem (För att inte tala om att få äta lite vettig mat igen, det ska bli fantastiskt) och andra sidan har tiden här i Brighton varit så otroligt underbar så jag vill verkligen inte lämna det. Det känns konstigt att tänka sig att alla de människorna som man, under tre månaders tid, har delat sin vardag med plötsligt kommer att ryckas bort samtidigt. Vissa av dem kommer man förmodligen aldrig mer se igen, vilket kanske på sätt och vis ändå kan vara okej eftersom man låter det ske. Den betydligt jobbigare delen är att skiljas från de få människorna som man ändå har kommit så pass nära att man fortfarande vill ha dem i sitt liv, men kommer att tvingas vänja sig vid tanken att man inte kommer att kunna träffa lika enkelt och ofta.

Något annat som gör att jag känner mig splittrad är faktumet att jag kommer att bo i Jönköping. Självklart ska det bli jätte skönt att ha familjen nära igen, men jag vet inte riktigt vad jag i övrigt har att hämta i Jönköping. Jag tycker faktiskt inte riktigt om staden, och jag har i stort sätt inte ens några vänner kvar där längre. Det känns konstigt att det är där jag ska bo när den staden och det livet som jag verkligen saknat när jag varit här i Brighton är Göteborg. Jag fullkomligt älskar staden och det är den plats där flest människor jag tycker om finns samlade. Det känns konstigt att det inte är där jag kommer bo, men jag glädjer mig åt att veta att jag alltid har människor där som jag är välkommen att besöka.

I det stora hela ser jag ändå till viss del fram emot att komma tillbaka till Jönköping, och jag tänker att det kommer bli ganska spännande att se vad staden har att erbjuda denna gången. På sätt och vis är det ganska bra att de flesta jönköpingsvännerna inte längre är kvar där. Jag har inte längre möjligheten att bara återgå till det liv jag hade sist jag bodde i Jönköping. Jag måste hitta något nytt och på sätt och vis känns det lite som att upptäcka en ny stad.
Jag tror att det kommer bli en bra och utvecklande tid.

There may bee something there how wasn't there before

Igår var dagen för den fruktade presentationen. En presentation på engelska inför hela skolan. Förvånade mig själv med att faktiskt känna att det var ganska kul. Vad hände med den lilla tjejen som brukade ha sömnlösa nätter och en jäkla massa ångest innan en muntlig presentation? Antar att jag får tacka Dômen och alla muntliga genomgångar för att jag faktiskt till stor del kommit över det.

Känner mig faktiskt stolt ganska stolt över att jag klarade av att hålla en presentation på ett språk som jag fortfarande inte känner att jag riktigt behärskar. Kanske var det det som gjorde det lite enklare, att det på något sätt inte blir riktigt lika personligt när man inte använder sig av sitt eget språk. Som Anna uttryckte det, det är enklare att prata om svåra saker när man använder sig av ett annat språk eftersom man på sätt och vis inte använder sin egen röst.

Måste berätta lite kort om vad jag hade presentationen om, mest för att jag tycker att det är så roligt att berätta om.
Vi hade alltså en presentation av ett projekt vi gjorde på aktivity week för ett tag sen. Då fick vi en vecka "ledigt" med kravet att vi skulle ägna den åt att göra ett projekt om ett valfrit ämne och sedan redovisa det. Jag valde Banksy, som är en väldig känd brittisk street artist. Jag åkte till London, köpte en bok med locations till hans konstverk, och vandrade runt och letade upp hans verk.

Eftersom jag tänker att ingen av er som läser den här bloggen egentligen är speciellt intresserad ska jag inte snurra in för mycket på honom men jag tycker ändå att det är värt att nämna att ingen vet vem är är. Han kallar sig Banksy, men hans riktiga identitet är okänd. Hur coolt är inte det?

Bifogar även lite bilder här nedan på de verk jag hittade under aktivity week:

A new fantastic point of view




Fick ett litet önskemål om att jag skulle lägga ut bilder på hur jag bor och på de jag bor hos. Vill tyvärr inte riktigt lägga ut bilder på de jag bor hos på näten, men här får ni i alla fall tre små bilder på mitt rum. Tänkte först att jag skulle städa rummet innan jag tog bilderna, men kom fram till att jag förmodligen inte skulle kunna lura er ändå.
(Lägg märke till helteckningsmattorna på golvet, de finns precis överallt här)

Känner att det var lite för längesen jag skrev här nu, har återigen så mycket att berätta. Här i Brighton händer saker hela tiden och bloggandet är lite svårt att hinna med. Den senaste veckan har dessutom all tid då jag varit hemma tillägnats plugg. På tisdag är det dags för muntlig presentation av aktivity week. Det innebär att jag kommer att stå inför hela skolan och ha en presentation på engelska. Visst låter det fantastiskt kul? (sista meningen ska läsas med ett visst mått av ironi)

I helgen har Bonfire firats här i England. Jag har faktiskt inte hört talas om den traditionen innan jag kom hit men jag skulle påstå att det är någon slags blandning av 1 maj och nyår. Det skjuts raketer och man tänder även eldar. Det görs också dockor föreställande människor som ogillas och sedan bränner de dem. Det största firandet här i närheten är i Lewes (där bränns påven). Det var många från skolan som åkte dit men då en lärare påstod att det inte spelade någon roll om det skulle regna för att det skulle vara så mycket folk där att man på sin höjd ändå bara skulle bli lite blöt på huvudet så kände jag att det inte riktigt var något för mig. Anna och jag valde istället att tillbringa kvällen med after eight, vindruvor och lite film. Lite tråkiga kanske men jag tänker att vi vägde upp det med att möta upp en lärare för en tradionell engelsk frukost tidigt i morse. Bacon, stekt ägg på friterat bröd, korv, toast, vita bönor i tomatsås m.m. Jäkligt fett men någon gång ibland så är det faktiskt ganska gott.

Nu är det dags för mig att sova, så tänker att jag ska avsluta med ännu några bilder, denna gången från förra helgens halloweenfirande, mest för att vi var så sjukt snygga.