Then something whispers in my ear and says that you are not alone

Överallt kan man läsa om Michael Jackson. Tidningar, bloggar, facebook, bilddagboken m.m. Jag hade själv tänkt hålla mig ifrån detta men jag antar att jag föll för grupptrycket.

Egentligen ska jag inte skriva så mycket om Michael. Vet trottsallt inte så mycket om honom. Är inte speciellt insatt i hans musik och tänker inte heller slänga ur mig några förutfattade meningar om hans liv. Allt som står i tidningarna är trots allt inte sant så jag tycker mig inte ha rätten att ha några åsikter. Dock finns den en av hans låtar som betydde mycket för mig en gång i tiden. Publicerar därför den här nedan (Dock har jag inget fungerande ljud i datorn, så som en ren chansning hoppas jag på att det är ett okej ljudklipp) :

Could you say goodbye to yesterday?

Å gissa vem som kom in på konstskolan på Ölands Folkhögskola? Oyeah, det var lilla ja det. Haha. Lite coolt, ja sökte två konstskolor och kom in på båda. På Ölands var det 63 stycken som sökt och de tar in 16. Det är lite häftigt faktiskt. Konstigt vad en sådan sak kan göra för självförtroendet. Hade i stort sätt bestämt mig för att gå på Dômen så egentligen spelade det inte så stor roll om jag kom in på Öland eller inte, men ändå så blir man så otroligt glad när de ringer och säger att man blivit antagen. Dock tackade jag nej direkt, men började tveka redan direkt när jag lagt på så ringde upp igen och bad om lite betänketid. Helt otroligt att jag alltid ska hålla på att vela. Men Öland har trotsallt sina fördelar. Boende på skolan, helt egen atelje, inga kostnader förutom materialkostnader m.m. Men ändå, har i stort sätt bestämt mig ändå. Jag vill gå på Dômen. För en gångs skull vet jag faktiskt vad jag vill. Fast det kommer förmodligen vara annorlunda imorgon.

Idag är ingen vanlig dag för det är Jennies födelsedag!

Jennie äter apelsinkuk. Haha, fick sådana glassformar som var formade till snoppar i födelsedagspresent. Hmm, gissa av vem? Ingen svår fråga, min kära broder förstås. Aja, i övrigt har det varit en bra födelsedag.

Var längesen jag skrev blogg, vilket resulterar i att jag egentligen har en hel del att skriva om. Orkar dock inte riktigt så gör bara en liten kort sammanfattning av vad jag har haft för mig hittills på lovet.



Midsommar firades i Halmstad med Elin, Sandra och Angelina. Mycket mysigt tycker jag faktiskt även om vi inte lyckades ta oss in på krogen.



Kvällens bästa kommentar:
Jag går och pratar med Sandra. Vi går på en bro med blomsterlådor på sidorna. Tidigare under kvällen har vi disskuterat att vi ska plocka 7 blommor att lägga under kudden. Helt plötsligt tar Sandra tag om ett antal blommor, rycker upp dem ur lådan och utbrister: -Jag har hittat första!

Måste nämna den otroligt dåliga vitsboken jag och Sandra hittade när vi, på midsommardagen, letade igenom Elins husvagn när hon var och jobbade. För att ni ska förstå vilken klass denna bok var i publicerar jag här nedan ett av de sk. skämten:
En man böjde sig över kakhyllan på Konsum. Plötsligt sträckte sig chokladfingrarna upp och ströp honom!

Som ni förstår, en otroligt rolig bok. 

Aja, jag här även tillbringat två dagar hos mina underbara små minikusiner. Alltid lika kul. Vi har pusslat, gått på stan lekt med marsvinet Kickan, målat, spelat minigolf m.m. 
 Avlutar med Sanna Pannas kommentar:
-Jennie, jag tror faktiskt att du kommer bli rik. Om typ sådär 20 år.

Döden är bara den nål som öpnar ögat så att du äntligen kan se, det ljus vi levde i.

Läste precis ut boken "Hanteringen av odöda" av John Ajvide Lindqvist (författaren till "Låt den rätte komma in"). Kan inte sluta fascieneras över hans böcker. Vet egentligen inte om man kan kalla denna bok bra. Det är inte en bok man fastnar i, tog faktiskt flera veckor för mig att läsa ut den,  och den håller inte på långa vägar samma klass som "Låt den rätte komma in", men precis som alla andra av hans böcker så är den så otroligt speciell.

Boken "Hanteringen av odöda" handlar om ett antal döda människor som vaknar upp. Det är inte någon vanlig skräckberättelse, där zomibes springer runt och dödar folk, utan istället får han det, på ett bissart sätt, att handla om kärlek. Historien framställs inte som helt och hållet overklig. Uppvaknandet av människor är lika overkligt för personerna i boken som för oss läsare och vi får följa historien dels genom ett antal anhöriga till de sk. odöda, dels genom tidningsartiklar.

Det jag tycker om med John Ajvide Lindqvists böcker är att han på något sätt kommer så långt in i människans alldeles egna. Ett ex. är några rader på s.33. Jag citerar:
"Sedan läste han ett mejl från en av sina gamla källor inom polisen som undrade hur det stod till med honom nuförtiden, det var länge sedan sist. Han svarade att det stod förjävligt till med honom, att hans barnbarn dött för två månader sedan och att han övervägde självmord dagligen. Raderade svaret utan att skicka det."

Jag älskar att han skriver det så självklart. Hur han på ett enkelt sätt visar masken som alla människor bär på. Ändå så finns allt där. Jag tycker att han visar det hela på ett så otroligt bra sätt. Han skriver en overklig berättelse, och ändå så kommer han så otroligt mycket närmare verkligheten än så många andra författare. Kanske beror det på att inte finns en enda föskönad detalj i boken. Det finns inga perfekta människor eller perfekta realationer. Kanske är det det som gjorde att jag helt enkelt inte direkt fastnade i boken, samtidigt som det var det som fick mig att anstränga mig för att läsa ut den. Egentligen är nog boken bra trots allt. Det är en sån som stannar i minnet bara för att den säger så mycket. Helt enkelt en smart bok.  

VI ÄR ESTETARE! VI ÄR MYCKET FETARE!

Å nu mina damer och herrar är jag FRI! Är det nu man ska bli vuxen?

Studenten var underbart kul, trots tidig morgon. Konstigt nog var en av de bästa bitarna på dagen faktiskt släktmiddagen här hemma. Mycket pga mina underbara mini kusiner. Hade inte träffat dem på mycket länge, och saknade dem nått otroligt. Lovade dem att om ja flyttar till Göteborg så ska vi ha en tjejhelg där, utan föräldrar! Det ni! Haha. Sanna Panna är så söt, hon är jätte orolig för Jeppe. För, som hon uttrycker sig: "Hur ska Jeppe klara sig utan en syster som tar hand om honom?" Haha, ganska bra fundering faktiskt, jag har också undrat samma sak ibland.

Carl från kyrkan var förbi med en liten studentpresent från kyrkan också. Otroligt gulligt. Fick en bok. Först så reagerade jag inte så mycket över den, hade inte riktigt tid att kolla på den, men dagen efter så fick jag syn på namnet av författaren "Torgny Wirén". Kände igen namnet, och efter lite funderingar kom jag på att det är ju prästen som alltid brukar dra så otroligt bra och meningsfulla berättelser vid de tillfällerna han besökt skolan. Blev genast nyfiken på boken, och började läsa. Den består av ett flertal av hans historier. Mycket bra bok. Har ägnat en stor del av dagen att läsa ur den, både för mig själv och högläsningen för min kära moder. Ärligt talat var det nog faktiskt min bästa studentpresent. Med stark konkurrens av chokladsnoppen jag fick av min broder förstås. Haha.

Aja, i vilket fall så firades kvällen sedan med klassen. Först med förfest hos Amanda och sedan drog vi till Sliver. Helt underbart kul. Även om jag kanske fick i mig en aning mycket, men det gick ju över. I vilket fall som helst var det en jätte lyckad student. Kommer lägga upp lite bilder från den senare (brodern har snott datorn och bosatt sig på DH tillsvidare så jag har för tillfället bara tillgång till faderns gamla bärbara) .

Vill avsluta med att tacka klassen för tre underbara år. Känns jätte sorgligt att man numera egentligen inte kan säga bara "klassen" utan måste lägga till ord som "gamla"  eller "föredetta" före. Kommer sakna er alla nått enormt! Önskar er alla lycka till i livet! Ni är bäst!

If you only know

Oyeah, 2 dagar till studenten och känner fortfarande inte ett dugg för det. Tidigare har jag i alla fall sett fram emot själv studentdagen, men inte ens det gör jag längre. Beror kanske på dåligt väder och en jobbig förkylning som förmodligen kommer vara mycket värre på fredag, men ändå jag borde se fram emot det lite i alla fall. Men det gör jag inte. Inte mer än att jag ska få träffa mina små änglar. Men, men, det kommer nog snart. Blir säkert en jätte kul dag har nog bara inte riktigt förstått att vi faktiskt tar studenten. Hela tiden innan har det känns som det varit så långt fram. Nu sitter jag är, två dagar och sen är jag, som alla uttrycker det, FRI! Vad nu det innebär...

Satte föressten in en annons på Blocket om lägenhet i Göteborg. Satte in den igårkväll och har redan fått ca.15-20 svar varav vissa faktiskt är riktigt bra. Lite mysko, trodde inte jag skulle få nått alls. Känns som det hela gått lite för lätt. Men, men, det kanske helt enkelt är meningen. Ödet liksom? Vem vet....

Kanske blir det faktiskt Göteborg för min del, det ser faktiskt ut att luta åt det. Ännu en sak jag har svårt att föreställa mig. Kan inte ens säga att jag ser överdirvet jätte mycket fram emot det, men jag behöver väl göra något antar jag. Komma bort en stund. Och det finns faktiskt tillfällen när jag ser fram emot det. Tillfällen när det känns helt rätt. De kommer och går dock. Som allt annat i mitt liv. Ibland önskade jag bara att det fanns någonting jag verkligen vill. Något som jag vill hela tiden utan att behöva intala mig själv att jag vill det. Det finns inget sånt.

Sad but true

Idag är en sådan där riktigt sorglig och hemsk dag. Tanken var att jag skulle in till skolan och lyssna på ett tal eller något vid någon staty. Inte jätte kul, men jag tänkte "Va fan, vi slutar ju snart  så visst kan jag åka in för det om det nu är en tradition". Jag gick därför och la mig ganska tidigt igår vilket, tillsammans med halsont, resulterade i att jag inte kunde somna. Jag låg därför och vred mig i sängen nästan enda fram till att klockan ringde vid halv 10. Vid tio ringer sedan Joppa och säger att Lotta läst på internet att talet är imorgon! Det visar sig att våra lärare gett oss fel information. Så här är jag, uppe klockan halv elva på morgonen! Och vad ska jag göra hela dagen? Stackars mig....

Don´t you know everybody plays?



Färdig med Daniel Karlsson målningen nu. Den vänstra är kopian. Inte fullt lika bra som orginalet, men den duger tycker jag allt.

Jesper och mamma har en disskusion angående DH, eftersom Jesper ska dit.
Mamma: -Är det stor risk att man får virus?
Jesper kollar allvarlligt på mamma och svarar: -Nja, det är väl runt 90% risk.
Mamma kollar chockat på Jesper innan han och jag brister ut i skratt.

För vem vill vara sexton nu?

Om en vecka är det över. Ingen mer skola. Konstigt det känns att tänka så endå.

I fredags besökte jag, Joppa och Sandra Flahultskolan och Sussie. Någon av oss drog då ett skämt om att vi skulle gå tillbaka första skoladagen och hoppa in i en av klasserna i sjuan bara för att se om någon märker något. Sen kom vi helt plötsligt att tänka på att det skulle skilja 6 år. Otroligt vad snabbt tiden går egentligen. Jag minns fortfarande första skoldagen i sjuan, och hur vi var påväg att vända på vägen dit.

När man tänker tillbaka så märkte man aldrig var man åldrades egentligen. När man förändrades. Jag ser på sätt och vis mig själv som precis samma person i sjuan som jag är nu, men när man tänker efter så har jag förändras så otroligt mycket. Jag har lärt mig så mycket, och nu syftar jag inte på skolämnen, utan om livet. Min livssyn har förändrats ganska mycket sen första dagen i sjuan. Var nog väldigt naiv då. Man trodde så gott om allt, men någonstans förstod man att livet faktiskt inte är så okomplicerat och enkelt som man en gång trodde. Att allt det goda inte bara kommer till en av sig själv. Ibland märker man dock sånt lite för sent.

Tänk om ytterligare några år. Undra vad man lärt sig då? Kanske kommer man en dag, när man sitter där på ålderdommshemmet att förstå vad livet egentligen går ut på....

Jag ska måla hela världen lilla mamma

Har ägnat dagen idag åt att måla en kopia av ett gammalt porträtt på Daniel Karlsson som jag gjort tidigare. Det hänger på Flahultskolan och min föredetta bildlärare ville att jag skulle göra en kopia som han kunde få. Tyckte inte riktigt om tanken på att göra en kopia först, kan ju aldrig bli lika bra, men jag tycker faktiskt att det gått lättare än jag trodde. Lägger kanske ut en bild sen när den är färdig.

Det är konstigt vad måla gör med en egentligen. Inte alltid, men ibland är det bara så underbart. När man bara kan sitta och måla hur länge som helst utan att märka hur tiden går, tills man tillsut upptäcker att tiden har gått alldeles för fort och man får anstränga sig för att sluta. Det är såna tillfällen som man påminns om varför man överhuvudtaget målar.

Ringde CSN idag och kollade upp vad som gällde med studiebidrag och sånt om jag ska gå på Dômen. Verkar faktiskt som att ekonomin kommer att lösa sig. Underbart. Måste bara fixa någonstans att bo också. Hehe. Ärligt talat har jag nästan bestämmt mig för att gå där nu, bara allt funkar. Lite konstigt, när jag från början sökte var det mest för att jag kände att jag behövde komma bort. Nu har jag kommit på att jag vill faktiskt gå där. Det handlar inte om att jag behöver komma bort längre, i alla fall inte enbart. Jag behöver testa att satsa på konsten. Tillfälligt. Annars kommer jag alltid undra vad som hade hänt om jag hade gjort det. Jag behöver veta det, så jag tar reda på det.

Cause I'd rather feel pain than nothing at all

Hur kan det vara så svårt att välja? Jag vet vad jag borde göra, ändå så klarar jag inte av det. Ju mer man tänker på det desto svårare verkar det, omöjligt. Jag vet inte hur jag ska klara det, men jag måste och jag hatar det.