Mitt tvåhundratjugonionde inlägg...
-Finns det några blyga i klassen? I så fall, räck upp handen!
Och så har jag överlevt min första skoldag på Dômens konstskola. Inte illa för att vara mig.
Vet egentligen inte om det finns så mycket mer att säga, mer än att det faktiskt känns bra.
Jag trivs i Göteborg och jag älskar min lägenhet även om jag kan tänka mig att många andra inte skulle förstå mig när jag säger det. Med en liten soffa och så kommer det bli helt perfekt.
Har även varit duktig nog att skaffa mig ett bibliotekskort idag. Har ett biblotek ca. 5 minuters gångväg härifrån. Upptäckte även att man där kan låna film gratis, underbart.
Jo, jag är nog en göteborgare innerst inne.
Mitt tvåhundratjugoåttonde inlägg...
Jag: -Säg det osmartaste du kan komma på? Elin: -Hmm, låt mig tänka..
Jag satt och läste lite i min blogg när jag plötsligt kom på att den på senare tid blivit så tråkig att till och med jag som skriver den upplever den som tråkig. Inget alldeles för bra omdöme. Tog därför hjälp av Elin för att förbättra den en aning.
Förmodligen de häftigaste flodhästarna ever.
Jag skulle förmodligen klara mig alldeles utmärkt utan mina händer. Om det inte vore för att jag måste göra hjärtan till Elin då.
Även om det numera skiljer nästan 50 mil mellan oss så kan man faktiskt vara nära varandra ändå. Här har ni beviset!
Mitt tvåhundratjugosjunde inlägg...
Idag har varit en konstig dag. Det var ganska längesen jag grät så mycket på en och samma dag. Jag kan inte ens säga exakt varför, tror bara att allt kom på en gång.
Inatt när jag jobbade gick jag och tänkte på den kommande göteborgsflytten. Då kändes det som att jag hade alla möjligheter i världen. Jag gjorde planer på allt jag skulle göra. Småsaker som gå in för att måla saker som jag kunde tjäna lite pengar på, ha en egen utsällning, testa att skriva en bok, börja träna, skaffa mig en pojkvän eller i alla fall börja dejta m.m. Då känndes allt så otroligt bra och spännande.
Jag kom sen hem från jobbet och sov några timmar. Dock inte på långa vägar tillräckligt, jag har svårt för att sova på dagen. När jag vaknade känndes inte allt alls lika bra. Helt plötsligt kopplade man det. Förstod att imon flyttar Elin, och jag kommer kanske inte få se henne på flera månader, förstod att på lördag flyttar jag ifrån alla och bor helt ensam i Göteborg och jag kan även erkänna att jag är totalt livrädd för att börja skolan. Tänk om jag inte passar in? Tänk om alla är mycket bättre än mig och tänk om jag inte får några vänner? Helt plötsligt var jag inte ens säker på om jag ville flytta. Allt det och ett bråk med mina föräldrar fick mig totalt att balla ur. Några timmar vid datorn har dock lugnat ner mig, även om pappa precis förstörde det genom att öppna dörren och tjurigt säga: "-Anser du att du har tid och sova hela dagen imorgon?". Konstigt att bara en mening kan få det att sjunka så direkt. Egentligen är jag nog bara trött och jag har alltid haft svårt för förändringar. Nu är det för många på en gång men det brukar ju bli lättare när allt lagt sig. Jag hoppas på det.
Mitt tvåhundratjugosjätte inlägg...
Fördrev nyss lite tid på snyggastchatten. Det händer inte ofta, men ibland hittar man personer på nätet som kan få en så otroligt irriterad. Det kanske är det som är fördelen med internet, man kan skriva vad som helst, vara helt ärlig och ibland träffar man på människor som man inte alls kan förstå sig på vilket förstås är ömsesidigt.
Kvällens irriterande person var en sådan där människa som drar alldeles för snabba slutsatser och anser att han vet det enda rätta. Det finns inget om stör mig så otroligt mycket som sådana människor men ändå kunde jag inte låta bli att starta en disskusion med honom bara för att försöka lista ut hur han tänker. Att starta en seriös disskusion men någon som redan vet allt bäst själv är dock ganska meningslöst. Tycker man inte som han så är man dum i huvudet. Jag blev kallad "psycho brud" innan han på något konstigt sätt "försvann" ur chatten . Haha, inte riktigt något ord jag skulle beskriva mig själv med, men vem vet? I vilket fall så var han en av de få okända personerna jag pratat med över internet som faktiskt lyckats få mig en aning arg. Till och med tillräckligt irriterad för att skriva en blogg om det, och jag kommer förmodligen ägna en tid innan jag somnar åt att fundera på om det låg något i det han sa? Oyeah, grattis till han.
Mitt tvåhundratjugofemte inlägg...
Idag har jag hittat spännande saker när jag packat. Dels rensade jag ur mitt smyckesskrin och vet ni vad jag hittade? Mina allra första öronhängen, ni vet de där plastöronhängerna man får precis när man tagit hålen. Mina hade lila "diamanter". De ni. Hmm, jag klarade inte av att slänga dem denna gång heller. Vet inte vad jag ska ha dem till men de var trots allt mina första öronhängen, och inte kan man slänga dem?
Sen hittade jag alla mina gamla ringar. För ni som inte vet det så var jag helt galen i ringar när jag var mindre. De hade ungefär lika stor betydelse som mina porslinsdockor hade en gång i tiden. Det slutade dock när jag förlorade fingret pga dem. Inte för att jag var rädd för att bära dem, snarare för att jag inte tyckte det var snyggt. Jag hade förlorat högerringfinger och jag tycker inte att det är snyggt att ha ringar på några andra fingrar utan att man samtidigt har något på ringfingret. Vänster handen funkade inte heller för en ring på vänster ringfinger kan ge intrycket av att man är förlovad. Alltså funkade det helt enkelt inte. Idag hittade jag dock en av mina gamla favoritringar, orm ringen. Kunde inte låta bli att ta på mig den, den funkar trots allt att ha på vänster ringfinger utan att det ser ut som att man är förlovad. Ännu en gång blev jag lite ringkär. Tror den får sitta där några dagar även om svansen sticks. Jag tycker om min hand med ringar.
Hittade även ett gammalt USB i en av mina lådor. Hade till och med glömt bort att jag ägde det. Satte in det i datorn för att se vad det var på. Hittade bla. en gammal berättlse som jag skrev som ett skolarbete i tvåan på gymnasiet. Har faktiskt sörjt att den varit borta, tyckte om den. Den är nog faktiskt en av de bästa sakerna jag någonsin skrivit även om jag ärligt kan säga att den ostadigt balanserar mellan att vara bra och att bara vara töntig. Publicerar den nedan för er som vill bilda er en egen uppfattning.
Den enkla vägen
Jag tvekade aldrig. Jag bara tog ett steg ut. Ett steg rakt ut på rälsen, precis innan tåget svischade förbi. Jag kände dunsen när tåget slog i mot mig. Allt gick så snabbt, jag hann knappt reagera, än mindre känna någon sorts av fysisk värk. Det ända jag hann känna, under dessa få sekunder, var rädsla. Rädsla över vad som skulle hända. Jag var nu på väg i mot det okända...
Mitt liv var aldrig lätt. Inte ens innan du kom in bilden. Du fick mig att känna saker som jag inte trodde var möjligt, kärlek som jag trodde bara fanns på filmer. Ändå kände jag dig knappt, hade knappt pratat med dig. Men blickarna jag fick av dig var magiska, det kändes som om jag, med bara ett kort ögonkast, kunde avläsa hela din personlighet i dina ögon. En del av dig som bara jag kunde se. Trots det lyckades jag aldrig minnas vilken ögonfärg du hade. Jag trodde att du kände detsamma för mig, men jag var för feg för att ta reda på det. Det var också den feghet som tillslut fick mig att välja den vägen jag valde, den enkla vägen.
Det var först när jag, med stora skimrande vingar och stark huvudvärk, väcktes av ett ljus som jag förstod att inte ens himlen är perfekt. Inte ens i himlen är lycka något givet.
Himlen var precis lika vacker som alla sagt, fylld av blommor, vilda djur och saknade gamla släktingar. Allt hade varit underbart om bara du varit där.
Du fanns alltid i mina tankar och jag kunde inte förmå mig själv att ens försöka glömma dig. Hur ont det än gjorde ville jag ha dig kvar där i mitt huvud. Det förlängda avståndet mellan oss hade bara förvärrat allt. Det var nu bara en ännu större omöjlighet att det någon gång skulle bli vi och det fanns inte längre någon enkel utväg att välja.
Jag lärde mig att leva med min sorg, lärde mig att acceptera mitt öde. Då, när jag äntligen gett upp hoppet på att någonsin få se dig igen, råkade jag höra ett samtal mellan två äldre änglar. De berättade en historia om ett kärlekspar varav den ena hade dött. Hon hade då valt att ägna sitt himmelska liv åt att vara skyddsängel åt sin älskade. Gud hade sett hennes tårar, känt hennes kärlek och gett henne livet tillbaka.
När jag hörde denna historia fylldes jag, för första gången sedan jag kommit dit, med hopp. Kanske hade jag en chans att få se dig igen? Redan då gjorde jag valet att bli din skyddsängel.
Jag minns fortfarande den dag när jag, för första gången efter min död, fick se dig. Du låg gråtandes på din säng. Inte förens jag såg det fula gamla skolkortet i din hand förstod jag varför. Då slog det mig att du grät för min skull, att du brydde dig om mig. Jag kände dig knappt, du kände knappt mig, ändå låg du där på sängen och grät för min skull. Jag hade begått mitt livs största, och mest avgörande, misstag.
Den närmsta tiden efter att jag förstått att mina känslor varit besvarade var jag otröstlig. Hela dagar och nätter satt jag bredvid dig i ditt rum och såg dig sjunka längre och längre ner i djupet. Det kändes hemskt att se alla tårar du fällde för min skull och samtidigt veta att jag inte kunde göra något åt dem. Jag kunde inte prata med dig, inte röra dig. Du kunde inte ens se mig. Trots det märkte jag att du på något sätt var medveten om min närvaro. Fast du trodde förstås inte riktigt på det, för inte finns väl änglar?
Efter dagar av sorg kände jag att någonting hände inom mig. Det var som om delar av mig förändrades. Mina steg blev tyngre, sorgen djupare och mina vingar var inte längre så skimrande vackra. Jag visste inte så mycket om änglars liv då, så jag tolkade det som att även änglars kroppar, precis som människors, påverkas av sorg. Denna tro styrktes av att mina förändringar skedde i takt med att du mådde allt sämre. Jag såg dina föräldrars misslyckade försök att få dig att äta, jag såg det mörkröda blodet som rann nedför dina handleder, och även jag blev mer och mer förtvivlad. Min ångest plågade mig dygnet runt.
En natt, när du för en kort stund slumrat till, hörde jag en röst. Den gav mig ett val, valet att fortsätta vara din skyddsängel eller att gå tillbaka till livet på jorden och lova att denna gång leva det fullt ut.
Jag behövde bara se på dig en kort sekund, för att förstå att jag faktiskt inte ens hade något val. Min kropp hade redan gjort det. Det var därför min kropp och mina vingar förändrats så.
Jag strök dig ömt över håret, viskade i dit öra att snart syns vi. Sen gick jag, vägen tillbaka till livet.
Här hade detta livsöde kunnat sluta lyckligt och det var så jag trodde att allt skulle bli. Att jag skulle komma tillbaka till livet och vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar. Ja, jag var så naiv. Som om livet är någon slags saga med lyckligt slut. Nu vet jag bättre.
Det första jag gjorde när jag vaknade, den där morgonen, dagen efter att jag lämnat dig i ditt rum, var att kasta mig upp ur sängen, snabbt slänga på mig kläderna och sedan springa allt vad jag orkade hem till dig. Jag var så otroligt lycklig, tänkte på hur bra vi skulle få det tillsammans. Redan under den korta stund det tog att springa hem till dig hade jag planerat hela vårt liv, till och med namnen på våra framtida barn. Men allt blev inte riktigt som jag tänkt mig. Min lycka hejdades snabbt när jag såg ambulansbilen utanför ditt hus, din hysteriskt gråtande mamma och din pappas tafatta försök att trösta henne.
Det tog tid för mig att acceptera mitt öde, dagar, veckor, månader och tillslut även år, men jag hade lovat att denna gång leva mitt liv fullt ut, och detta måste ja göra, även utan dig. Visst slog mig tanken att göra om det, testa en gång till, men är det någonting jag har lärt mig av det som hänt så är det att ingenting är lätt, inte livet, inte döden och framförallt inte kärleken. Och inte skulle ännu ett enkelt självmord kunna rätta till alla fel?
Jag måste leva och hindra andra från att begå samma misstag som jag. Till min hjälp har jag en alldeles egen skyddsängel.
Mitt tvåhundrafjärde inlägg...
Idag har jag börjat packa inför flytten. Det innebär en total resning i mina skåp och lådor, vilket i sin tur innebär att man hittar en hel del spännande saker. Så mycket små saker som inte hade betytt så mycket för andra, men för mig är nästan varenda sak fylld med minnen. Jag har hittat små lappar, cd skivor, kort och bara en sådan som sak som en "The Ark" plastpåse. Till synes ganska betydelselösa ting, och jag erkänner att jag faktiskt slängde mycket av det. Dock lockade alla saker fram sina minnen så på sätt och vis gick jag igenom hela mitt liv bara genom att rensa ut mitt rum.
Jag har kommit på att jag haft ett alldeles för bra liv. Jag har så många underbara minnen att jag inte kan släppa dem. Jag har jätte svårt att leva för framtiden när jag har världens bästa förgågna. Hur gör man?
Mitt tvåhundratjugotredje inlägg....
Herregud, vad cool männskan är. Vilken röst. Totalt kär i killens falsett. Det här är coola grejor.
Mitt tvåhundratjugoandra inlägg...
Väldigt ofta har jag känslor som jag tror mig att jag är alldeles ensam om att känna. Som om jag på något sätt inte tänker som andra människor. Jag reflekterar knappt över det utan tar det för givet. Sen ibland hittar man samma känsla som man trodde sig vara ensam om att ha någon annanstans. Vackert förklarat i en låttext, tydligt nedskrivet i en bok, eller rent av i en kommentar av någon kompis. Så många gånger har jag för mig själv reflekterat över förbjudna tankar så som att det inte finns en enda människa som jag skulle kunna dö för, att man vissa dagar känner så otroligt ensam även om man vet att man har massa människor som älskar en, att man vid vissa tillfällen tvivlar på att man älskar människor som man i vanliga fall påstår sig älska mest av allt, att man då och då skriver bloggar eller andra texter som man sedan tar bort och aldrig låter någon annan läsa. Eller visst, jag är generös idag och ger er en liten otäcking. Jag erkänner att jag då och då leker med tanken på självmord. Ohnej, inte på allvar jag är inte deprimerad och skulle absolut inte kunna tänka mig att ta livet av mig, så oroa er inte. Jag bara menar att ibland leker man med tanken som vad som skulle hända, hur folk skulle reagera. Många bussfärder har ägnats åt att fantisera ihop ett självmordsbrev, ett som innehåller allting man skulle vilja säga till alla. Jag har till och med gått så långt att jag funderat på hur man skulle kunna dela upp mina ägodelar. Ännu en gång måste jag påpeka att detta bara är en lek i mitt huvud och att jag absolut aldrig övervägt att göra allvar av detta. Absolut inte. Kanske är jag psyksjuk som tänker sådana här tankar, eller så är det något som många människor tänker men inte vågar prata öppet om bara för att de tror att de är ensamma om det.
Jag hade aldrig vågat skriva dessa ord om det inte vore för min favorittextrad från en The Ark låt :"Maybe I'll throw all my clothes into a waterfall and sit and spy while they all cry", eller för att jag faktiskt haft en liten disskusion om detta ämne med en kompis. Utan det hade jag förmodligen sett det som att jag var annorlunda, typ psyksjuk, men jag tror faktiskt inte mina tankar är så jätte ovanliga. Jag misstänker att vi människor är betydligt mycket mer lika varandra än vi tror. Vi pratar bara inte om vissa saker. Så frågan är om vi egentligen är så unika som alla alltid säger?
Mitt tvåhundratjugoförsta inlägg...
Oyeah, Jennie sitter vid datorn och gråter. Det är inte förens nu jag börjar inse det. Det är en vecka kvar sen flyttar jag till Göteborg. Hela tiden har jag tryckt bort det, försökt att inte tänka på hur otroligt jobbigt det kommer att bli. Jag tycker flytten och skolan kommer bli så otroligt spännande och roligt, men samtidigt kommer det här att vara det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Flytta ifrån varenda människa man någonsin älskat. Allting man varit säker på.
Igår hade vi en avskedsmiddag och ett sista krogbesök innan Elin och jag flyttar. Trots att vi kramades, pratade om det och trots att vissa grät kunde jag själv inte gråta. Inte ens då kunde jag ta in det. Jag upprepade hela tiden att det kommer inte förändras så mycket, vi försvinner ju inte direkt. Jag förstod det inte igår, men jag tror egentligen att jag mest upprepade detta för min egen skull. Jag vill så gärna tro att det inte kommer bli svårt, att vi inte kommer behöva kämpa speciellt hårt. Av någon anledning kommer det nu. Jag inser det, det är inte sant. Jätte mycket kommer att förändras och det kommer bli så otroligt jobbigt. Jag vet det, men jag är även ganska säker på att vi kommer klara det. Vi älskar varandra. Det räcker ganska långt.
Mitt tvåhundratjugonde inlägg...
Hmm, var dum nog att lämna datorn med msn inloggad. Det visade sig att mitt msn namn sedan var:
" alltså, så söt, så underbar så perfekt, med andra ord min bror. jag vill va som han :( ". HA! Keep dreaming little man. Aja, jag antar att jag fick igen. Haha.
Idag är det fest som gäller. Avskedsfest och sen krogen. Inte riktigt taggad än, men det kommer.
Mitt tvåhundranittonde inlägg...
Jeppe gav mig uppdraget att skörda på hans farm på facebook eftersom han skulle gå och lägga sig och inte ville att allt skulle vissna. Han var därför tvungen att lämna datorn utan att logga ut från facebook. Inget han gjorde utan att först få mig att lova att jag inte skulle göra något annat. Han borde inte lita på mig.
Mitt tvåhundraartonde inlägg...
Det är väldigt få låtar som kan få mig att gråta. Den här lyckas. Kan man göra annat än älska den?
Mitt tvåhundrasjuttonde inlägg...
Det var en gång en Elin , hon var ganska söt
Bara för att Elin och jag har så söta samtal, även om de är en aning sorgliga.
Mitt tvåhundrasextonde inlägg...
Bara för att jag tycker om låten, och lite för att jag tycker om Lars, men mest för att jag tyckte att det var dags för en ny blogg.
Mitt tvåhundrafemtonde inlägg....
Hmm jag tror minsann han börjar arta sig. Jag har nog aldrig svurit så mycket över en målning som jag gjort över denna. Dock är känslan när den börjar lösa sig helt totalt underbar. Ju jobbigare den är desto härligare blir det när den börjar bli färdig.
Jag behöver dock lite åsikter. Ser man vem det är? Är det något som borde ändras?
Mitt tvåhundrafjortonde inlägg...
Skål ta mig fan för helvete!
Så nu var man hemma igen efter en helt underbar vecka i Turkiet. "Seriöst", jag trodde att den skulle bli jätte bra men den överträffade alla mina förväntningar trots att vi gick miste om ABBA, och trots en hel del äckel turkar och även en aning otäck reseguide (förlåt elin).
Under veckan testade vi på tequila, happy hour vid polen (en turk på en resturang hade sett oss och frågade dagen efter om vi varit fulla), beach party, dans på både barstolar och bardiskar, a lot of svengelska, uppraggande på en servett, bli utkastad ur en affär av en svärande turk och en hel del annat spännande. Totally underbart så att säga.
Jag hoppas ni vet vad ni betytder för mig. Ni får mig att må så otroligt bra. Hur ska jag klara mig utan er när jag flyttar? Jag älskar er!
Avslutar med lite kommentarer från Turklandet:
Turk: -My name is Tom Cruise.
Sandra utrbrister utan att tänka på att det är ett engelskt uttryck: -In my ass!
En turk frågar Elin om hon har pojkvän och eftersom hon vill undvika att han blir för närgången svarar hon ja. Konversationen fortsätter:
Turk: -Where did he live?
Elin snabbt och utan att tänka sig för: -In Egypten!
'
Under en fyllekväll i Alanya. Elin tröttnade på alla turkar på restuaranger som försöker få en att gå dit så hon slängde ur sig "We have all ready eat" till alla som försökte prata med henne.
Turk: -Do you want a tatto?
Elin snabbt: -We have all ready eat!
Turk till Becca när vi går förbi hans affär: -Can I touch you?
Turk till Sandra: -How are you?
Sandra: -Ajemen.
En turk på vår favoritresturang klappar Elin på huvudet.
Elin: -Majuu...
Jag ber Elin ta med sig min kamera bort till solstolarna medan Sandra och jag väntar på våra drinkar.
Elin ser lite lurig ut och utbrister: -Är den vattenfast?
Turk till Becca på stranden: -Togehter swimming?
Becca: - I don´t wanna talk to you.
Mitt tvåhundratrettonde inlägg...
Imon bär det äntligen av till Turklandet. Hur kul ska inte det bli på skala 1 till 10? Precis, över skalan.
Jag och Sandra börjar i bilen att disskuterar Turkietresan:
Jag: -Jag har fortfarande inte riktigt fattat att det är imorgon vi åker.
Sandra: -Nej, inte jag heller.
Jag: -Vi måste vara jävligt tröga.
Sandra: -Ja verkligen, det var ju fler månader sen vi bokade resan och vi har fortfarande inte fattat.
Idag var jag och Sandra med min broder och hans kompis bort till TSK. De ska från och med nu ta över vårat städjobb där. Måste säga att det känns faktiskt en aning sorgligt. Vi har trots allt städat där i två års tid och nu är det helt plötsligt över. Alla totalt dryga konversationer som ägt rum på dessa ytor, vad kommer hända med dem? Det är verkligen något jag kommer sakna, men och andra sidan har vi ju aldrig behövt TSK för att ha konstiga samtal.
Egentligen är det nog inte just att vi slutat på TSK som ger den här lite sorgliga känslan. Det är just anledningen att vi slutar. Jag flyttar, Sandra börjar jobba. Vi håller på att bli vuxna! Allt förändras. Samtidigt är det ganska spännande, vad händer nu?
Vi står på TSK och pratar med våra föredetta sk."chefer".
"Chef 1": -Jag måste säga att ni har gjort det här jätte bra. Under de här åren ni jobbat här har vi inte fått ett enda klagomål från någon.
Jag lite skämtsamt: -Nej, men vi har ju mutat dem.
"Chef 2" lite fräckt: -Jaså, med vad?
Btw så fikade vi. Oj shit, jag använder mig av msn uttryck. Aja, men vi har pratat om att testa Tabergs café enda sen vi började på TSK. Det har dock inte blivit gjort förens nu. Men, men, bättre sent än aldrig. Ett mycket mysigt café faktiskt.
Avslutar med orden: TAGGA TJEJOR!
Mitt tvåhundratolfte inlägg...
För tillfället läser jag boken "Vi måste prata om Kevin". Inte en av de där lättlästa och beroende framkallande böckerna, utan jag upplever den som en ganska jobbigt bok att ta sig igenom. Dock är den full av en massa smarta och intressanta tankar.
Något jag verkligen fastnade för idag när jag läste den var en tanke som jag ofta tänkt, men aldrig vågat tala om för någon för att jag var rädd att upplevas som konstig och okapabel att älska. Men när men hittar samma känsla nedskriven i en bok så förstår man att man är nog inte så onormal och konstig som man ibland får för sig.
I vilket fall så handlar det hela om rädslan över att någon person man älskar ska råka ut för någon olycka eller liknande så att man förlorar personen. Rädslan över att då falla ner i en djup förtvivlan. Den rädslan i sig skulle jag nog påstå är ganska vanligt och inte direkt någonting man direkt döljer för andra människor. Författaren till denna bok gick dock stegen längre. Hon nämnde den undertryckta rädslan av motsatsen. Att förlora någon man tror att man verkligen älskar men inte falla ner i någon djup förtvivlan, inte bli berörd utan som hon uttryckte det: "glad i hågen sticka iväg samma eftermiddag och spela squasch". Ärligt talat har jag då och då tänkt denna tanke. Tanken om vad som skulle hända om man förlorade någon person man älskar? Första tanken är självklart att man skulle må otroligt dåligt för det är det man borde känna, det som är meningen att man ska känna. Samtidigt kommer de där förbjudna och undertryckta frågorna fram: Vad händer om man inte känner på "rätt" sätt? Har man aldrig älskat personen? Är man totalt omännsklig och känslokall?
Det jag vill säga är egentligen att jag tror inte att det finns en enda människa som egentligen vill må bra efter att ha förlorat den man älskar. Skulle man må bra efter något sådant skulle man känna sig så omännsklig och egoistisk så det hade egentligen varit värre. Man hade tappat tron på sig själv, för man känner inte det man borde.
Mitt tvåhundraelfte inlägg...
Jeppe till våra kära föräldrar:
-Nu vet jag varför ni tycker det är så otäckt när jag klipper gräset. Råkade ni klämma Jennie imellan?
Han kollar på mig och fortsätter: -Eller jaha, jag tyckte det såg ut så bara.
Och hur snäll är min bror på skala 1-10? Precis, det ligger på minus.
Mitt tvåhundrationde inlägg...
Nu har Jennie varit jävligt duktig. Ibland klarar man mer än vad man tror.
