Mitt tvåhundratolfte inlägg...

Ett barn behöver din kärlek mest när det förtjänar det minst. /Erma Bombeck

För tillfället läser jag boken "Vi måste prata om Kevin". Inte en av de där lättlästa och beroende framkallande böckerna, utan jag upplever den som en ganska jobbigt bok att ta sig igenom. Dock är den full av en massa smarta och intressanta tankar.

Något jag verkligen fastnade för idag när jag läste den var en tanke som jag ofta tänkt, men aldrig vågat tala om för någon för att jag var rädd att upplevas som konstig och okapabel att älska. Men när men hittar samma känsla nedskriven i en bok så förstår man att man är nog inte så onormal och konstig som man ibland får för sig.

I vilket fall så handlar det hela om rädslan över att någon person man älskar ska råka ut för någon olycka eller liknande så att man förlorar personen. Rädslan över att då falla ner i en djup förtvivlan. Den rädslan i sig skulle jag nog påstå är ganska vanligt och inte direkt någonting man direkt döljer för andra människor. Författaren till denna bok gick dock stegen längre. Hon nämnde den undertryckta rädslan av motsatsen. Att förlora någon man tror att man verkligen älskar men inte falla ner i någon djup förtvivlan, inte bli berörd utan som hon uttryckte det: "glad i hågen sticka iväg samma eftermiddag och spela squasch". Ärligt talat har jag då och då tänkt denna tanke. Tanken om vad som skulle hända om man förlorade någon person man älskar? Första tanken är självklart att man skulle må otroligt dåligt för det är det man borde känna, det som är meningen att man ska känna. Samtidigt kommer de där förbjudna och undertryckta frågorna fram: Vad händer om man inte känner på "rätt" sätt? Har man aldrig älskat personen? Är man totalt omännsklig och känslokall?

Det jag vill säga är egentligen att jag tror inte att det finns en enda människa som egentligen vill må bra efter att ha förlorat den man älskar. Skulle man må bra efter något sådant skulle man känna sig så omännsklig och egoistisk så det hade egentligen varit värre. Man hade tappat tron på sig själv, för man känner inte det man borde.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0