Glöm aldrig att du är helt unik. Precis som alla andra.

Väldigt ofta har jag känslor som jag tror mig att jag är alldeles ensam  om att känna. Som om jag på något sätt inte tänker som andra människor. Jag reflekterar knappt över det utan tar det för givet. Sen ibland hittar man samma känsla som man trodde sig vara ensam om att ha någon annanstans. Vackert förklarat i en låttext, tydligt nedskrivet i en bok, eller rent av i en kommentar av någon kompis. Så många gånger har jag för mig själv reflekterat över förbjudna tankar så som att det inte finns en enda människa som jag skulle kunna dö för, att man vissa dagar känner så otroligt ensam även om man vet att man har massa människor som älskar en, att man vid vissa tillfällen tvivlar på att man älskar människor som man i vanliga fall påstår sig älska mest av allt, att man då och då skriver bloggar eller andra texter som man sedan tar bort och aldrig låter någon annan läsa. Eller visst, jag är generös idag och ger er en liten otäcking. Jag erkänner att jag då och då leker med tanken på självmord. Ohnej, inte på allvar jag är inte deprimerad och skulle absolut inte kunna tänka mig att ta livet av mig, så oroa er inte. Jag bara menar att ibland leker man med tanken som vad som skulle hända, hur folk skulle reagera. Många bussfärder har ägnats åt att fantisera ihop ett självmordsbrev, ett som innehåller allting man skulle vilja säga till alla. Jag har till och med gått så långt att jag funderat på hur man skulle kunna dela upp mina ägodelar. Ännu en gång måste jag påpeka att detta bara är en lek i mitt huvud och att jag absolut aldrig övervägt att göra allvar av detta. Absolut inte. Kanske är jag psyksjuk som tänker sådana här tankar, eller så är det något som många människor tänker men inte vågar prata öppet om bara för att de tror att de är ensamma om det.
Jag hade aldrig vågat skriva dessa ord om det inte vore för min favorittextrad  från en The Ark låt :"Maybe I'll throw all my clothes into a waterfall and sit and spy while they all cry", eller för att jag faktiskt haft en liten disskusion om detta ämne med en kompis. Utan det hade jag förmodligen sett det som att jag var annorlunda, typ psyksjuk, men jag tror faktiskt inte mina tankar är så jätte ovanliga. Jag misstänker att vi människor är betydligt mycket mer lika varandra än vi tror. Vi pratar bara inte om vissa saker. Så frågan är om vi egentligen är så unika som alla alltid säger?