There's no good in lookin' back on yesterday and wondering what could have happened then

Imon bär det äntligen av till Turklandet. Hur kul ska inte det bli på skala 1 till 10? Precis, över skalan.

Jag och Sandra börjar i bilen att disskuterar Turkietresan:
Jag: -Jag har fortfarande inte riktigt fattat att det är imorgon vi åker.
Sandra: -Nej, inte jag heller.
Jag: -Vi måste vara jävligt tröga.
Sandra: -Ja verkligen, det var ju fler månader sen vi bokade resan och vi har fortfarande inte fattat.

Idag var jag och Sandra med min broder och hans kompis bort till TSK. De ska från och med nu ta över vårat städjobb där. Måste säga att det känns faktiskt en aning sorgligt. Vi har trots allt städat där i två års tid och nu är det helt plötsligt över. Alla totalt dryga konversationer som ägt rum på dessa ytor, vad kommer hända med dem? Det är verkligen något jag kommer sakna, men och andra sidan har vi ju aldrig behövt TSK för att ha konstiga samtal.
Egentligen är det nog inte just att vi slutat på TSK som ger den här lite sorgliga känslan. Det är just anledningen att vi slutar. Jag flyttar, Sandra börjar jobba. Vi håller på att bli vuxna! Allt förändras. Samtidigt är det ganska spännande, vad händer nu?

Vi står på TSK och pratar med våra föredetta sk."chefer".
"Chef 1": -Jag måste säga att ni har gjort det här jätte bra. Under de här åren ni jobbat här har vi inte fått ett enda klagomål från någon.
Jag lite skämtsamt: -Nej, men vi har ju mutat dem.
"Chef 2" lite fräckt: -Jaså, med vad?




Btw så fikade vi. Oj shit, jag använder mig av msn uttryck. Aja, men vi har pratat om att testa Tabergs café enda sen vi började på TSK. Det har dock inte blivit gjort förens nu. Men, men, bättre sent än aldrig. Ett mycket mysigt café faktiskt.

Avslutar med orden: TAGGA TJEJOR!