Mitt tvåhundratjugofemte inlägg...
Idag har jag hittat spännande saker när jag packat. Dels rensade jag ur mitt smyckesskrin och vet ni vad jag hittade? Mina allra första öronhängen, ni vet de där plastöronhängerna man får precis när man tagit hålen. Mina hade lila "diamanter". De ni. Hmm, jag klarade inte av att slänga dem denna gång heller. Vet inte vad jag ska ha dem till men de var trots allt mina första öronhängen, och inte kan man slänga dem?
Sen hittade jag alla mina gamla ringar. För ni som inte vet det så var jag helt galen i ringar när jag var mindre. De hade ungefär lika stor betydelse som mina porslinsdockor hade en gång i tiden. Det slutade dock när jag förlorade fingret pga dem. Inte för att jag var rädd för att bära dem, snarare för att jag inte tyckte det var snyggt. Jag hade förlorat högerringfinger och jag tycker inte att det är snyggt att ha ringar på några andra fingrar utan att man samtidigt har något på ringfingret. Vänster handen funkade inte heller för en ring på vänster ringfinger kan ge intrycket av att man är förlovad. Alltså funkade det helt enkelt inte. Idag hittade jag dock en av mina gamla favoritringar, orm ringen. Kunde inte låta bli att ta på mig den, den funkar trots allt att ha på vänster ringfinger utan att det ser ut som att man är förlovad. Ännu en gång blev jag lite ringkär. Tror den får sitta där några dagar även om svansen sticks. Jag tycker om min hand med ringar.
Hittade även ett gammalt USB i en av mina lådor. Hade till och med glömt bort att jag ägde det. Satte in det i datorn för att se vad det var på. Hittade bla. en gammal berättlse som jag skrev som ett skolarbete i tvåan på gymnasiet. Har faktiskt sörjt att den varit borta, tyckte om den. Den är nog faktiskt en av de bästa sakerna jag någonsin skrivit även om jag ärligt kan säga att den ostadigt balanserar mellan att vara bra och att bara vara töntig. Publicerar den nedan för er som vill bilda er en egen uppfattning.
Den enkla vägen
Jag tvekade aldrig. Jag bara tog ett steg ut. Ett steg rakt ut på rälsen, precis innan tåget svischade förbi. Jag kände dunsen när tåget slog i mot mig. Allt gick så snabbt, jag hann knappt reagera, än mindre känna någon sorts av fysisk värk. Det ända jag hann känna, under dessa få sekunder, var rädsla. Rädsla över vad som skulle hända. Jag var nu på väg i mot det okända...
Mitt liv var aldrig lätt. Inte ens innan du kom in bilden. Du fick mig att känna saker som jag inte trodde var möjligt, kärlek som jag trodde bara fanns på filmer. Ändå kände jag dig knappt, hade knappt pratat med dig. Men blickarna jag fick av dig var magiska, det kändes som om jag, med bara ett kort ögonkast, kunde avläsa hela din personlighet i dina ögon. En del av dig som bara jag kunde se. Trots det lyckades jag aldrig minnas vilken ögonfärg du hade. Jag trodde att du kände detsamma för mig, men jag var för feg för att ta reda på det. Det var också den feghet som tillslut fick mig att välja den vägen jag valde, den enkla vägen.
Det var först när jag, med stora skimrande vingar och stark huvudvärk, väcktes av ett ljus som jag förstod att inte ens himlen är perfekt. Inte ens i himlen är lycka något givet.
Himlen var precis lika vacker som alla sagt, fylld av blommor, vilda djur och saknade gamla släktingar. Allt hade varit underbart om bara du varit där.
Du fanns alltid i mina tankar och jag kunde inte förmå mig själv att ens försöka glömma dig. Hur ont det än gjorde ville jag ha dig kvar där i mitt huvud. Det förlängda avståndet mellan oss hade bara förvärrat allt. Det var nu bara en ännu större omöjlighet att det någon gång skulle bli vi och det fanns inte längre någon enkel utväg att välja.
Jag lärde mig att leva med min sorg, lärde mig att acceptera mitt öde. Då, när jag äntligen gett upp hoppet på att någonsin få se dig igen, råkade jag höra ett samtal mellan två äldre änglar. De berättade en historia om ett kärlekspar varav den ena hade dött. Hon hade då valt att ägna sitt himmelska liv åt att vara skyddsängel åt sin älskade. Gud hade sett hennes tårar, känt hennes kärlek och gett henne livet tillbaka.
När jag hörde denna historia fylldes jag, för första gången sedan jag kommit dit, med hopp. Kanske hade jag en chans att få se dig igen? Redan då gjorde jag valet att bli din skyddsängel.
Jag minns fortfarande den dag när jag, för första gången efter min död, fick se dig. Du låg gråtandes på din säng. Inte förens jag såg det fula gamla skolkortet i din hand förstod jag varför. Då slog det mig att du grät för min skull, att du brydde dig om mig. Jag kände dig knappt, du kände knappt mig, ändå låg du där på sängen och grät för min skull. Jag hade begått mitt livs största, och mest avgörande, misstag.
Den närmsta tiden efter att jag förstått att mina känslor varit besvarade var jag otröstlig. Hela dagar och nätter satt jag bredvid dig i ditt rum och såg dig sjunka längre och längre ner i djupet. Det kändes hemskt att se alla tårar du fällde för min skull och samtidigt veta att jag inte kunde göra något åt dem. Jag kunde inte prata med dig, inte röra dig. Du kunde inte ens se mig. Trots det märkte jag att du på något sätt var medveten om min närvaro. Fast du trodde förstås inte riktigt på det, för inte finns väl änglar?
Efter dagar av sorg kände jag att någonting hände inom mig. Det var som om delar av mig förändrades. Mina steg blev tyngre, sorgen djupare och mina vingar var inte längre så skimrande vackra. Jag visste inte så mycket om änglars liv då, så jag tolkade det som att även änglars kroppar, precis som människors, påverkas av sorg. Denna tro styrktes av att mina förändringar skedde i takt med att du mådde allt sämre. Jag såg dina föräldrars misslyckade försök att få dig att äta, jag såg det mörkröda blodet som rann nedför dina handleder, och även jag blev mer och mer förtvivlad. Min ångest plågade mig dygnet runt.
En natt, när du för en kort stund slumrat till, hörde jag en röst. Den gav mig ett val, valet att fortsätta vara din skyddsängel eller att gå tillbaka till livet på jorden och lova att denna gång leva det fullt ut.
Jag behövde bara se på dig en kort sekund, för att förstå att jag faktiskt inte ens hade något val. Min kropp hade redan gjort det. Det var därför min kropp och mina vingar förändrats så.
Jag strök dig ömt över håret, viskade i dit öra att snart syns vi. Sen gick jag, vägen tillbaka till livet.
Här hade detta livsöde kunnat sluta lyckligt och det var så jag trodde att allt skulle bli. Att jag skulle komma tillbaka till livet och vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar. Ja, jag var så naiv. Som om livet är någon slags saga med lyckligt slut. Nu vet jag bättre.
Det första jag gjorde när jag vaknade, den där morgonen, dagen efter att jag lämnat dig i ditt rum, var att kasta mig upp ur sängen, snabbt slänga på mig kläderna och sedan springa allt vad jag orkade hem till dig. Jag var så otroligt lycklig, tänkte på hur bra vi skulle få det tillsammans. Redan under den korta stund det tog att springa hem till dig hade jag planerat hela vårt liv, till och med namnen på våra framtida barn. Men allt blev inte riktigt som jag tänkt mig. Min lycka hejdades snabbt när jag såg ambulansbilen utanför ditt hus, din hysteriskt gråtande mamma och din pappas tafatta försök att trösta henne.
Det tog tid för mig att acceptera mitt öde, dagar, veckor, månader och tillslut även år, men jag hade lovat att denna gång leva mitt liv fullt ut, och detta måste ja göra, även utan dig. Visst slog mig tanken att göra om det, testa en gång till, men är det någonting jag har lärt mig av det som hänt så är det att ingenting är lätt, inte livet, inte döden och framförallt inte kärleken. Och inte skulle ännu ett enkelt självmord kunna rätta till alla fel?
Jag måste leva och hindra andra från att begå samma misstag som jag. Till min hjälp har jag en alldeles egen skyddsängel.
