Mitt etthundrasextiosjätte inlägg...
Because I´m broken when I´m lonesome
Ibland känner man sig så ensam. Som om ingen annan räcker till. Jag hatar de tillfällerna.
Ibland känner man sig så ensam. Som om ingen annan räcker till. Jag hatar de tillfällerna.
Mitt etthundrasextiofemteinlägg...
Sometimes goodbye is a second chance
Fick reda på att jag kommit in på konstskolan Dómen i Göteborg. Känns faktiskt jätte kul, trodde inte riktigt jag skulle lyckas. Hmm, men, men har fortfarande inte riktigt bestämmt mig för om jag vill gå där trotsallt. Fast det kanske är det som behövs. Aja, jag får väl tänka över saken, singla slant typ.
En sak är säker, flyttar jag ska jag ha en katt som heter Gogh.
Fick reda på att jag kommit in på konstskolan Dómen i Göteborg. Känns faktiskt jätte kul, trodde inte riktigt jag skulle lyckas. Hmm, men, men har fortfarande inte riktigt bestämmt mig för om jag vill gå där trotsallt. Fast det kanske är det som behövs. Aja, jag får väl tänka över saken, singla slant typ.
En sak är säker, flyttar jag ska jag ha en katt som heter Gogh.
Mitt etthundrasextiofjärde inlägg...
Vissa saker varar
Jag såg filmen "Benjamin Buttons otroliga liv" idag. En av de bästa filmerna jag sett på länge faktiskt. En av väldigt få filmer som faktiskt fått mig att gråta.
Brukar i vanliga fall undvika filmer som är så pass långa (2h 30 min) men denna gång vann dock min nyfikenhet tillslut eftersom jag tyckte att handlingen lät så spännande. En man som åldras åt fel håll, föds gammal och blir yngre. Jag tyckte att det lät som en riktigt cool filmidé men trots det blev jag riktigt positivt överaskad när jag såg filmen. Den var så mycket mer än bara en "cool filmidé". Konstigt nog så hade de i filmen lyckats få med så ovanligt mycket om hur livet verkligen är trots att huvudhandlingen var något så overkligt som en man som åldras åt fel håll. Ärligt talat så kändes denna film så äkta på något sätt, så mycket man kan känna igen sig i. Ingenting var överdrivet enkelt med lyckliga slut samtidigt som ingenting var överdrivet hemskt. Det var helt enkelt som i det verkligen livet, inget är perfekt men man får helt enkelt göra det bästa av situationen. Inget dåligt som inte för något bra med sig, och tvärt om.
Det fanns en scen, ungefär 1 h 55 min in i filmen, som jag fastnade speciellt för. Den handlar om ödet och vad varje litet val en människa faktiskt får en väldigt stor betydelse. Bara en sådan sak som att man är fem minuter försenad till jobbet kan få otroliga konsekvenser för en själv eller någon annan. En tanke som jag själv lekt med ett antal gånger, och jag tror att de flesta som känner mig någon gång hört mig prata om det, facineras över hur konstigt det egentligen är att man t.ex. har de vänner man har. Hur många små saker som hade kunnat förändra på det, så mycket som kunnat hända för att man aldrig skulle träffa de människor som nu betyder jätte mycket. Jag tycker det är en jätte spännande tanke och idag var första gången jag faktiskt såg den skilldras på en film.
Tydligen är jag inte ensam om att uppleva denna scenen som den bästa i filmen. När jag sökte på Benjamin Button för att hitta trailern, så ja skulle kunna publicera den här, så var ett av de första klippen faktiskt det jag fastat för. Publicerar därför istället det här nedan :
Jag såg filmen "Benjamin Buttons otroliga liv" idag. En av de bästa filmerna jag sett på länge faktiskt. En av väldigt få filmer som faktiskt fått mig att gråta.
Brukar i vanliga fall undvika filmer som är så pass långa (2h 30 min) men denna gång vann dock min nyfikenhet tillslut eftersom jag tyckte att handlingen lät så spännande. En man som åldras åt fel håll, föds gammal och blir yngre. Jag tyckte att det lät som en riktigt cool filmidé men trots det blev jag riktigt positivt överaskad när jag såg filmen. Den var så mycket mer än bara en "cool filmidé". Konstigt nog så hade de i filmen lyckats få med så ovanligt mycket om hur livet verkligen är trots att huvudhandlingen var något så overkligt som en man som åldras åt fel håll. Ärligt talat så kändes denna film så äkta på något sätt, så mycket man kan känna igen sig i. Ingenting var överdrivet enkelt med lyckliga slut samtidigt som ingenting var överdrivet hemskt. Det var helt enkelt som i det verkligen livet, inget är perfekt men man får helt enkelt göra det bästa av situationen. Inget dåligt som inte för något bra med sig, och tvärt om.
Det fanns en scen, ungefär 1 h 55 min in i filmen, som jag fastnade speciellt för. Den handlar om ödet och vad varje litet val en människa faktiskt får en väldigt stor betydelse. Bara en sådan sak som att man är fem minuter försenad till jobbet kan få otroliga konsekvenser för en själv eller någon annan. En tanke som jag själv lekt med ett antal gånger, och jag tror att de flesta som känner mig någon gång hört mig prata om det, facineras över hur konstigt det egentligen är att man t.ex. har de vänner man har. Hur många små saker som hade kunnat förändra på det, så mycket som kunnat hända för att man aldrig skulle träffa de människor som nu betyder jätte mycket. Jag tycker det är en jätte spännande tanke och idag var första gången jag faktiskt såg den skilldras på en film.
Tydligen är jag inte ensam om att uppleva denna scenen som den bästa i filmen. När jag sökte på Benjamin Button för att hitta trailern, så ja skulle kunna publicera den här, så var ett av de första klippen faktiskt det jag fastat för. Publicerar därför istället det här nedan :
Mitt etthundrasextiotredje inlägg...
I thought it would be nice to lie down and close my eyes
It never occurred to me that I am already asleep
Ännu några textrader som står högt upp på jennies listan över bästa textrader någonsin.
It never occurred to me that I am already asleep
Ännu några textrader som står högt upp på jennies listan över bästa textrader någonsin.
Mitt etthundrasextioandra inlägg...
I just wanna fly away but broken wings don`t fly
Oyeah, vet ni vad jag nyss läste? AQUA gör comeback! Hur underbart är inte det? Jag totalt älskade dem när jag var en mini Jennie. Var till och med medlem i deras fanklubb. Haha. Aja, ska bli lite småskojsigt att de gör comeback även om de förmodligen inte kommer vara alls detsamma. Ännu ett band som förstör det gamla genom att komma tillbaka, men ändå. Jag tycker det ska bli spännande. 15 juli släpps deras album. Skojsigt, skojsigt.
Aja, från AQUA direkt in i vår familjs liv. Jeppe och jag roade oss ännu en gång med att reta våra föräldrar med hjälp av svordomar. Bara för att de blir så arg så brukar vi gå runt och kalla varandra alla fula ord vi kan komma på och lägga in så många svordommar som möjligt i varje mening. Våra konversationer ser då ut ungefär såhär:
-För i helvete, du är en sån jävla tönt!
-Håll din jävla trut för fan!
Det roliga med det hela är att mamma blir så sjukt arg. Och varför? Jo, hon tycker att det låter så otrevligt! Haha, sjukt kul. Vi som verkligen ansträngde oss för att låta trevliga.
Dagens händelse:
Jag sitter och pillar med mobilen när Jeppe kommer in i rummet. Jag riktar snabbt mobilen mot honom och utrbrister:
-JEPPE LE!
Och vet ni vad han gör? Jo, han posar. Väldigt roligt med tanke på att jag för tillfället använder en gammal Nokia 3310 och ärligt talat har jag ännu inte lyckats hitta någon kamera på den.
Oyeah, vet ni vad jag nyss läste? AQUA gör comeback! Hur underbart är inte det? Jag totalt älskade dem när jag var en mini Jennie. Var till och med medlem i deras fanklubb. Haha. Aja, ska bli lite småskojsigt att de gör comeback även om de förmodligen inte kommer vara alls detsamma. Ännu ett band som förstör det gamla genom att komma tillbaka, men ändå. Jag tycker det ska bli spännande. 15 juli släpps deras album. Skojsigt, skojsigt.
Aja, från AQUA direkt in i vår familjs liv. Jeppe och jag roade oss ännu en gång med att reta våra föräldrar med hjälp av svordomar. Bara för att de blir så arg så brukar vi gå runt och kalla varandra alla fula ord vi kan komma på och lägga in så många svordommar som möjligt i varje mening. Våra konversationer ser då ut ungefär såhär:
-För i helvete, du är en sån jävla tönt!
-Håll din jävla trut för fan!
Det roliga med det hela är att mamma blir så sjukt arg. Och varför? Jo, hon tycker att det låter så otrevligt! Haha, sjukt kul. Vi som verkligen ansträngde oss för att låta trevliga.
Dagens händelse:
Jag sitter och pillar med mobilen när Jeppe kommer in i rummet. Jag riktar snabbt mobilen mot honom och utrbrister:
-JEPPE LE!
Och vet ni vad han gör? Jo, han posar. Väldigt roligt med tanke på att jag för tillfället använder en gammal Nokia 3310 och ärligt talat har jag ännu inte lyckats hitta någon kamera på den.
Mitt etthundra sextioförsta inlägg...
Well i want you to notice, to notice when I´m not around
Bara för att jag kommit på hur man lägger in klipp kände jag att jag måste göra en "Staind" blogg. Så här kommer lite låtar med Staind. Helt underbara.
Zoe Jane
Eveything Changes
Believe
Tangled up in you
(Hittade ingen bra video till denna, men låten är tillräckligt bra för att få vara med ändå)
Right Here
(Kolla snubben som står bakom och spelar gitarr¨. Sjukt härlig)
Bara för att jag kommit på hur man lägger in klipp kände jag att jag måste göra en "Staind" blogg. Så här kommer lite låtar med Staind. Helt underbara.
Zoe Jane
Eveything Changes
Believe
Tangled up in you
(Hittade ingen bra video till denna, men låten är tillräckligt bra för att få vara med ändå)
Right Here
(Kolla snubben som står bakom och spelar gitarr¨. Sjukt härlig)
Mitt etthundrasextionde inlägg...
How colud somebody love something like me?
Jag vill härmed passa på att tacka Sandras broder Niklas för att han hjälpte mig att fixa fram låten "Something like me". Helt otroligt underbart. Jennie vara mycket glad och ska förövrigt ägna resten av kvällen åt att lyssna på den.
Vet ni vad? Jennie har kommit på hur man lägger in youtube klipp direkt på bloggen. Har aldrig fattat det, men nu har jag lyckats klura ut det. Lite stolt över mig själv sådär. Nu kommer väl min blogg förmodligen bestå av mycket mera musik än tidigare. Aja, inleder det hela med Danmarks Melodifestivalsbidrag bara för att den är så otroligt söt. Ärligt talat var det bästa låten i årets melodifestival, även om jag tydligen var ganska ensam om att tycka det.
Avslutar som vanligt bloggen med lite kommentarer från helgen:
Mamma och pappa disskuterar minnen från deras ungdomstid:
Pappa:-Vi har inte så mycket bilder från den tiden.
Jag: -Det fanns väl inte kamera för så länge sen.
Sandra: -Det var på den tiden när man ristade in saker i stenar och använde sig av röksignaler istället för mobiler.
Vi kom in på en disskusion om att vi aldrig smakat wiskey, så pappa hämtade ett litet glas och lät oss smaka. Ingen tyckte dock speciellt bra om det.
Elin: -Är inte wiskey väldigt populärt i Scottland?
Pappa: -Jo.
Jag: -Om jag någongång får för mig att flytta till Scottland, HINDRA MIG!
Pappa: -Sen har ju killarna kilt där också.
Jag: -Om jag får för mig att flytta dit, nämn de och wiskeyn så ändrar jag mig.
Pappa: -Och så har de inga kalsonger på sig under.
Jag: -NÄMN INTE DE!
Jag vill härmed passa på att tacka Sandras broder Niklas för att han hjälpte mig att fixa fram låten "Something like me". Helt otroligt underbart. Jennie vara mycket glad och ska förövrigt ägna resten av kvällen åt att lyssna på den.
Vet ni vad? Jennie har kommit på hur man lägger in youtube klipp direkt på bloggen. Har aldrig fattat det, men nu har jag lyckats klura ut det. Lite stolt över mig själv sådär. Nu kommer väl min blogg förmodligen bestå av mycket mera musik än tidigare. Aja, inleder det hela med Danmarks Melodifestivalsbidrag bara för att den är så otroligt söt. Ärligt talat var det bästa låten i årets melodifestival, även om jag tydligen var ganska ensam om att tycka det.
Avslutar som vanligt bloggen med lite kommentarer från helgen:
Mamma och pappa disskuterar minnen från deras ungdomstid:
Pappa:-Vi har inte så mycket bilder från den tiden.
Jag: -Det fanns väl inte kamera för så länge sen.
Sandra: -Det var på den tiden när man ristade in saker i stenar och använde sig av röksignaler istället för mobiler.
Vi kom in på en disskusion om att vi aldrig smakat wiskey, så pappa hämtade ett litet glas och lät oss smaka. Ingen tyckte dock speciellt bra om det.
Elin: -Är inte wiskey väldigt populärt i Scottland?
Pappa: -Jo.
Jag: -Om jag någongång får för mig att flytta till Scottland, HINDRA MIG!
Pappa: -Sen har ju killarna kilt där också.
Jag: -Om jag får för mig att flytta dit, nämn de och wiskeyn så ändrar jag mig.
Pappa: -Och så har de inga kalsonger på sig under.
Jag: -NÄMN INTE DE!
Mitt etthundrafemtionionde inlägg...
I've been living a dream
Nu är det inte ens en månad kvar tills vi tar studenten. Det börjar märkas. Fler och fler lektioner börjar försvinna. I veckan har vi avslutat både offentlig konst kursen och bild och formfördjupningen. Känns sorgligt. Kommer sakna det något otroligt. Särskilt bild och form fördjupningen. Det har varit en sjukt mysig kurs, och man har många minnen ifrån den. Alla samtal om bla. Joppa ramlandes med ryggsäck, lektioner som ägnats åt att måla naglarna och framförallt lektionen för ett tag sedan när Joppa hade med sig ansiktsmålningsfärgerna vilket slutade att hela lektionen ägnades åt ansiktsmålning. Helt underbart härligt att man då och då kan flumma bort en hel lektion och allt läraren gör är att hämtar en kamera och dokumenterar det hela. Det gör mer än man tror. Kommer som sagt sakna det, men vi hade en mycket mysig avslutning. Ove bjöd på tårta. Mycket trevligt. Likaså på avslutningen av offentlig konst kursen. Då bjöd Helena och Kristina på tårta och vi fick roser av rektorn för ett bra arbete under projektveckorna. Gulligt, gulligt. Vi måste ha världens bästa bildlärare.
Som en klasskompis sa, det är konstig att man kan gå i två och ett halvt år i en klass och först då, när det snart är dags att sluta, kommer man helt plötsligt på att det här var ju faktiskt ganska bra. Men, men bättre sent än aldrig antar jag.
Nu är det inte ens en månad kvar tills vi tar studenten. Det börjar märkas. Fler och fler lektioner börjar försvinna. I veckan har vi avslutat både offentlig konst kursen och bild och formfördjupningen. Känns sorgligt. Kommer sakna det något otroligt. Särskilt bild och form fördjupningen. Det har varit en sjukt mysig kurs, och man har många minnen ifrån den. Alla samtal om bla. Joppa ramlandes med ryggsäck, lektioner som ägnats åt att måla naglarna och framförallt lektionen för ett tag sedan när Joppa hade med sig ansiktsmålningsfärgerna vilket slutade att hela lektionen ägnades åt ansiktsmålning. Helt underbart härligt att man då och då kan flumma bort en hel lektion och allt läraren gör är att hämtar en kamera och dokumenterar det hela. Det gör mer än man tror. Kommer som sagt sakna det, men vi hade en mycket mysig avslutning. Ove bjöd på tårta. Mycket trevligt. Likaså på avslutningen av offentlig konst kursen. Då bjöd Helena och Kristina på tårta och vi fick roser av rektorn för ett bra arbete under projektveckorna. Gulligt, gulligt. Vi måste ha världens bästa bildlärare.
Som en klasskompis sa, det är konstig att man kan gå i två och ett halvt år i en klass och först då, när det snart är dags att sluta, kommer man helt plötsligt på att det här var ju faktiskt ganska bra. Men, men bättre sent än aldrig antar jag.
Mitt etthundrafemtioåttonde inlägg...
Bara mörkret hörs, i ditt öga dansar stormar små
Mörker, vilka olika effekter det kan ha på en egentligen. Det finns tillfällen när jag tycker det är jätte obehagligt sen finns det tillfälle då det inte finns något skönare. Det har till och med funnits tillfälle när jag, ensam hemma har släckt ner hela huset och bara spelat musik och njutit av mörkret. Förra helgen försökte jag till och med mig på att laga mat i totalt mörker (gav upp det ganska snabbt med tanke på att jag är riktigt dålig på att laga mat även i ljus). Konstigt nog är mörker så otroligt mysigt och lugnande vissa dagar, medans man andra dagar är totalt livrädd för det.
Jag minns en kommentar från en klasskompis under en redovisning på en gammal bildlektion. Hon nämnde hur man upplever mörker och ljus. Jag har aldrig tidigare riktigt reflekterat över detta, men hon påpekade att mörker får en att känna att det finns något där men att det är gömt i mörkret medans ljus får en att känna att det inte finns något att se. Ganska interessant tanke faktiskt.
Mitt etthundrafemtiosjunde inlägg...
Dagen då jag sålde Elin till Sandra
Dagen till ära drabbades jag helt plötsligt av en känsla av desperat pengabrist. Jag hade tidigt denna morgon spanat in ett tuggumi i skyltfönster på konsum och gick nu och dagdrömde om detta. Hur skulle jag få fram pengar till detta gudomlig ting? Jag slogs då, som av ett under, av tanken "Jag säljer Elin!". Denna tanke fick mig genast på bättre humör. Nu gällde det bara att komma på vem som skulle vilja köpa henne. Jag kom dock ganska snabbt att tänka på Sandra. Sandra skulle behöva någon som gör hennes sysslor så som natta myrorna på rummet, skicka dyrkande parfymerade kärleksbrev till medlemarna i KENT och en massa sådan viktiga saker. Jag slängde mig därför snabbt på telefonen och slog Sandras nummer. Hon var väldigt positiv till att inverstera en Elin och vi bestämmde oss för att träffas och diskutera genom det hela.
En kort stund senare satt vi på en hemlig ort och gick igenom avtalet gällande Elin. Jag krävde en krona, men Sandra var väldigt skeptisk till detta. Hon påstod att en krona var alldeles dyrt för tjänsterna gällande myrorna och kärleksbreven och erbjöd mig en femtioöring. Jag, som insåg att en femtioöring i det moderna samhället inte räcker till ett tuggummi, påpekade att hon självklart kunde använda sig av andra tjänster utav Elin. Sandra gick då med på att betala en krona för henne efter det att vi i kontraktet lagt till punkterna: "Tvätta Sandras fötter minst en gång i veckan, servera färdiggjord frukost varje morgon, se till att lägga fram en hög med matchande kläder varje morgon samt göra hennes sista historieprov". Sandra undertecknade då kontraktet och jag är nu en stolt ägare av ett tuggumi medan Sandra för en livstid är ägare av en Elin.
Förövrigt vore jag väldigt tacksam om inget om detta avtal yttras för Elin. Hon vet nämligen inte om något än och vi vill undvika att hon försöker smita ifrån det. Tack på förhand!
Dagen till ära drabbades jag helt plötsligt av en känsla av desperat pengabrist. Jag hade tidigt denna morgon spanat in ett tuggumi i skyltfönster på konsum och gick nu och dagdrömde om detta. Hur skulle jag få fram pengar till detta gudomlig ting? Jag slogs då, som av ett under, av tanken "Jag säljer Elin!". Denna tanke fick mig genast på bättre humör. Nu gällde det bara att komma på vem som skulle vilja köpa henne. Jag kom dock ganska snabbt att tänka på Sandra. Sandra skulle behöva någon som gör hennes sysslor så som natta myrorna på rummet, skicka dyrkande parfymerade kärleksbrev till medlemarna i KENT och en massa sådan viktiga saker. Jag slängde mig därför snabbt på telefonen och slog Sandras nummer. Hon var väldigt positiv till att inverstera en Elin och vi bestämmde oss för att träffas och diskutera genom det hela.
En kort stund senare satt vi på en hemlig ort och gick igenom avtalet gällande Elin. Jag krävde en krona, men Sandra var väldigt skeptisk till detta. Hon påstod att en krona var alldeles dyrt för tjänsterna gällande myrorna och kärleksbreven och erbjöd mig en femtioöring. Jag, som insåg att en femtioöring i det moderna samhället inte räcker till ett tuggummi, påpekade att hon självklart kunde använda sig av andra tjänster utav Elin. Sandra gick då med på att betala en krona för henne efter det att vi i kontraktet lagt till punkterna: "Tvätta Sandras fötter minst en gång i veckan, servera färdiggjord frukost varje morgon, se till att lägga fram en hög med matchande kläder varje morgon samt göra hennes sista historieprov". Sandra undertecknade då kontraktet och jag är nu en stolt ägare av ett tuggumi medan Sandra för en livstid är ägare av en Elin.
Förövrigt vore jag väldigt tacksam om inget om detta avtal yttras för Elin. Hon vet nämligen inte om något än och vi vill undvika att hon försöker smita ifrån det. Tack på förhand!
Mitt etthundrafemtiosjätte inlägg...
Truth shall be told one day
Ibland gör man misstag som man inte lyckas komma över, hur mycket man än försöker. De finns ändå kvar.
Ibland gör man val som man vet att man kommer att ångra redan när man gör dem. Ändå gör man dem.
Ibland bestämmer man sig för att försöka välja en annan väg. Att satsa allt. Sen vågar man inte.
Livet är konstigt.
Ibland gör man misstag som man inte lyckas komma över, hur mycket man än försöker. De finns ändå kvar.
Ibland gör man val som man vet att man kommer att ångra redan när man gör dem. Ändå gör man dem.
Ibland bestämmer man sig för att försöka välja en annan väg. Att satsa allt. Sen vågar man inte.
Livet är konstigt.
Mitt etthundrafemtiofemte inlägg...
Who knows what we could do?
Ibland känns det som man fastnar. Som att man inte kommer någonstans. Om en månad tar jag studenten, och som alla säger, då börjar det riktiga livet. Men vad innebär det? Vad ska man göra? Alla pratar om sina framtidsdrömmar och planer men ärligt talat har jag inget sånt. Det finns ingenting jag känner att jag verkligen vill göra, någonting att satsa på. Det enda jag känner är att jag vill bort från Jönköping, men vart? Och varför? Man kan inte bara flytta utan en anledning, och jag har ingen. Ingen riktigt bra. Det enda jag möjligtvis har är en konstskola, men som mina föräldrar så ofta påpekar, vad blir jag av det? Precis, ingenting. Förutom möjligtvis bättre på att måla. Fast det är klart, det skulle var så otroligt kul och nyttigt. Men man kan ju inte alltid bara göra sånt man tycker är kul. Tror inte ens jag vill bli något inom konsten. Dessutom skulle jag aldrig ha en chans ens om jag ville det. Tyvärr. Så vad vinner jag på att lägga massa pengar på konstskola?
Sen är det just det att jag inte ens vet om jag klarar av att lämna Jönköping, hur gärna jag än vill. Finns alldeles för mycket som håller mig kvar, för mycket jag inte är beredd att lämna. Ironiskt nog är det samma saker som håller mig kvar som jag vill komma ifrån. Hjärtats kamp mot hjärnans.
Ibland känns det som man fastnar. Som att man inte kommer någonstans. Om en månad tar jag studenten, och som alla säger, då börjar det riktiga livet. Men vad innebär det? Vad ska man göra? Alla pratar om sina framtidsdrömmar och planer men ärligt talat har jag inget sånt. Det finns ingenting jag känner att jag verkligen vill göra, någonting att satsa på. Det enda jag känner är att jag vill bort från Jönköping, men vart? Och varför? Man kan inte bara flytta utan en anledning, och jag har ingen. Ingen riktigt bra. Det enda jag möjligtvis har är en konstskola, men som mina föräldrar så ofta påpekar, vad blir jag av det? Precis, ingenting. Förutom möjligtvis bättre på att måla. Fast det är klart, det skulle var så otroligt kul och nyttigt. Men man kan ju inte alltid bara göra sånt man tycker är kul. Tror inte ens jag vill bli något inom konsten. Dessutom skulle jag aldrig ha en chans ens om jag ville det. Tyvärr. Så vad vinner jag på att lägga massa pengar på konstskola?
Sen är det just det att jag inte ens vet om jag klarar av att lämna Jönköping, hur gärna jag än vill. Finns alldeles för mycket som håller mig kvar, för mycket jag inte är beredd att lämna. Ironiskt nog är det samma saker som håller mig kvar som jag vill komma ifrån. Hjärtats kamp mot hjärnans.
Mitt etthundrafemtiofjärde inlägg...
What if I wanted to break
Så nu var det dags för en blogg igen. Kom att tänka på en sak som jag tänkt skriva blogg om ganska länge, men det har inte riktigt blivit av. Det handlar om påståendet i mitt etthundrafyrtioandra inlägg, där jag svarade på frågan om vad jag är rädd för. Jag svarade ensamhet, men redan när jag gick och la mig den kvällen så kom jag att tänka på att det egentligen inte var något ärligt svar. Kanske är jag lite rädd för ensamhet, det är väl alla människor på sätt och vis, men jag känner mig egentligen aldrig så jätte ensam så det är ingenting jag dagligen går och oroar mig över. Jag är trots allt ganska bekväm med ensamhet, tror jag behöver det. Eller ja, det finns väl två typer av ensamhet. Känslan av att vara ensam och att fysiskt vara ensam. Det är förstås den sista typen jag syftar på när jag säger att jag behöver ensamhet. Ingen mår väl bra av att känna sig ensam, men det gör jag faktiskt inte så speciellt ofta. Ärligt talat kände jag mig mer ensam förr. Bara för att man försökte passa in, försökte för mycket. För bara några år sen skulle jag tycka det var jätte jobbigt att sitta ensam i t.ex. cafet i skolan. Jag menar, alla som såg mig skulle ju kunna tro att jag var värsta mobboffret. Sen kom jag på att vid väldigt många tillfällen så kan man faktiskt känna sig så grymt mycket mer ensam när man sitter mitt i en grupp av människor och har en "vi låtsas att vi har något att säga varandra" konversation än om jag faktiskt sätter mig själv någonstans. Konstigt men sant. Så som sagt. Fysik ensamhet tycker jag om, och ensamhet i huvudet är inget jag lider av sådär jätte mycket faktiskt. Inte sen jag slutat oroa mig över att tillbringa lite tid för mig själv även om folk kanske tror att jag är ett mobboffer. Om jag mår bättre av det så spelar det ingen roll. Hellre ett lyckligt mobboffer än en olycklig poppisitjej. Eller nått sånt. Inte för att jag någonsin varit poppis men ni förstår vad jag menar.
Hmm, egentligen hade jag ju bara tänkt att med denna blogg lite kort tänkt ta tillbaka mitt påstående om att jag är rädd för ensamhet och istället skriva en sanning om vad jag är rädd för. Men gick visst in lite för långt med att definera ordet ensamhet och klockan börjar bli mycket nu. Men skriver kanske om vad jag är rädd för någon annan gång. Kanske, får se. Nu ska jag i alla fall sova.
Mitt etthundrafemtiotredje inlägg...
Will they open their eyes
Looking back I clearly see
what it is that's killing me
Through the eyes of one I know
I see a vision once let go
I had it all
Constantly it burdens me
Hard to trust and can't believe
Lost the faith and lost the love
When the day is done
Will they open their eyes
And realize we are one
On and on we stand alone
Until our day has come
When they open their eyes
And realize we are one
I love the way I feel today
But how I know the sun will fade
Darker days seem to be
What will always live in me
But still I run
It's hard to walk this path alone
Hard to know which way to go
Will I ever save this day
Will it ever change
Will they open their eyes
And realize we are one
Still today we carry on
I know our day will come
When they open their eyes
And realize we are one
Will they open their eyes
And realize we are one
(its hard to walk this path alone
hard to know which way to go)
Will they open their eyes
and realize we are one
(lost the faith and lost the love when the day is done)
Will they open their eyes
And realize we are one
Looking back I clearly see
what it is that's killing me
Through the eyes of one I know
I see a vision once let go
I had it all
Constantly it burdens me
Hard to trust and can't believe
Lost the faith and lost the love
When the day is done
Will they open their eyes
And realize we are one
On and on we stand alone
Until our day has come
When they open their eyes
And realize we are one
I love the way I feel today
But how I know the sun will fade
Darker days seem to be
What will always live in me
But still I run
It's hard to walk this path alone
Hard to know which way to go
Will I ever save this day
Will it ever change
Will they open their eyes
And realize we are one
Still today we carry on
I know our day will come
When they open their eyes
And realize we are one
Will they open their eyes
And realize we are one
(its hard to walk this path alone
hard to know which way to go)
Will they open their eyes
and realize we are one
(lost the faith and lost the love when the day is done)
Will they open their eyes
And realize we are one
Mitt etthundrafemtioandra inlägg...
Den som vill leva om sitt liv har aldrig levat/ Karen Blixen
Jag läste detta citat inne på en citatsida på nätet. Det var ett citat som berörde. Det ligger verkligen något i det. Det påminde mig om att jag i stort sätt varje dag önskar att jag kunde backa tiden. Det kan man inte, det vet jag så det är faktiskt ingen mening med att försöka. Vad man dock kan göra är att se till att man om ett antal år inte tänker tillbaka och önskar att man kunde backa tiden hit där man är nu. Önska att man gjort på något annorlunda.
Ibland undviker man att göra saker som man vet att man kommer att ångra att man inte gjort, sådär bara av ren feghet. Man kanske borde anstränga sig för att sluta med det? Testa att leva? Om det inte bara vore så otroligt otäckt....
Jag läste detta citat inne på en citatsida på nätet. Det var ett citat som berörde. Det ligger verkligen något i det. Det påminde mig om att jag i stort sätt varje dag önskar att jag kunde backa tiden. Det kan man inte, det vet jag så det är faktiskt ingen mening med att försöka. Vad man dock kan göra är att se till att man om ett antal år inte tänker tillbaka och önskar att man kunde backa tiden hit där man är nu. Önska att man gjort på något annorlunda.
Ibland undviker man att göra saker som man vet att man kommer att ångra att man inte gjort, sådär bara av ren feghet. Man kanske borde anstränga sig för att sluta med det? Testa att leva? Om det inte bara vore så otroligt otäckt....
Mitt etthundrafemtioförsta inlägg...
Apor kan inte sjunga, men de försöker inte heller /Robert Lembke
Oyeah, Jennie har kollat på talang. Sjukt kul program egentligen. Brukar inte gilla liknande program men talang är faktiskt kul. Helt underbart.
Totalt älskar kommentaren från utbrytarnummret när de låst in en person i en bur och sänkt ner den i en vattentank: "Många kanske tycker att detta är dumt och oansvarigt, kanske rentav farligt. Men seriöst, hur ofta läser man om nån som har dött i en vattentank?! Det händer ju inte!" .Helt toltalt klockrent. Den kommentaren gjorde min dagl. Oyeah, ja e lättroad en kväll som denna.
Måste bara nämna att den lille snubben med uckulelen i slutet var ju också helt otrolig. Sjuk go. Jätte skön röst. Jennie likes talang. Dess existens gör en lugn hemmakväll en fredag helt okej.
Oyeah, Jennie har kollat på talang. Sjukt kul program egentligen. Brukar inte gilla liknande program men talang är faktiskt kul. Helt underbart.
Totalt älskar kommentaren från utbrytarnummret när de låst in en person i en bur och sänkt ner den i en vattentank: "Många kanske tycker att detta är dumt och oansvarigt, kanske rentav farligt. Men seriöst, hur ofta läser man om nån som har dött i en vattentank?! Det händer ju inte!" .Helt toltalt klockrent. Den kommentaren gjorde min dagl. Oyeah, ja e lättroad en kväll som denna.
Måste bara nämna att den lille snubben med uckulelen i slutet var ju också helt otrolig. Sjuk go. Jätte skön röst. Jennie likes talang. Dess existens gör en lugn hemmakväll en fredag helt okej.
Mitt etthudrafemtionde inlägg...
Some people become cops because they want to make the world a better place. Some people become vandals because they want to make the world a better looking place- Banksy
Oyeah, lämnade in båda arbeterna i kulturhistorian idag. Det ena ca.5 veckor försenat och det andra ska faktiskt inte vara inlämnat förens om en vecka. Ibland är jag lite bra faktiskt.
Måste bara skriva lite om konstnären Banksy som det ena arbetet handlade om. Har kommit på att han är otroligt cool. Han är en graffitikonstnär som började sin karriär på gatorna år 1992 och de lite roliga med honom är att ingen faktiskt vet vem han är. Han har hållit sig anonym, förmodligen pga att det inte är speciellt jätte lagligt att "klottra" på offentliga väggar. Dessa regler gäller dock inte lägre för honom. De var till och med två män som dömdes till sex månaders villkorligt för att ha målat över en av Banksys graffitimålningar. Lite små kul sådär.
Han verkar vara en otroligt kul typ den dära Banksy. Han har bland annat gjort saker som att, på en djurpark, klättra in till pingvinerna och skriva "Vi är trötta på fisk" på väggen och "Jag vill ut. Det här stället är för kallt. Djurskötaren stinker. Tråkigt, tråkigt, tråkigt" inne hos en elefant.
En annan kul sak är att han har smugglat in och hängt upp sina egna konstverk på olika stora museum, bl.a Louvren. Å hur coolt är inte det på skala 1-10? Precis, det hamna utanför skalan. Haha, Jennie likes him.
Mitt etthudrafyrtionionde inlägg...
Sandra har världens bästa pojkvän! (det var även hon som valde denna inledningstext)
Vet ni vad? Jennie ska gymma imon. De trodde ni inte om mig va?
Denna reaktioner fick jag när jag berättade det hela för mamma:
Jag: -Mamma, vet du vad jag ska göra imon?
Mamma:-Nej?
Jag: -Jag ska gymma med Becca!
Mamma chockat: -Va? Vad har hänt? Är du sjuk?
Haha, och när jag berättade de för Elin fick jag höra samma sak, och Sandra gick steget längre och utbrast: "
Aja, avslutar med ett sött samtal med morsan:
Mamma och jag i en disskusion om att Jeppe inte tänkt följa med på klassresan.
Mamma: -Aja, jag tänker inte dividera med honom.
Jag lite fyndigt: -Nee, men du kan ju alltid multiplicera.
Mamma: -Jo, men då blir det ju fler sånadära.
Jag: -Ja just det, vi kan subtrahera istället?
Vet ni vad? Jennie ska gymma imon. De trodde ni inte om mig va?
Denna reaktioner fick jag när jag berättade det hela för mamma:
Jag: -Mamma, vet du vad jag ska göra imon?
Mamma:-Nej?
Jag: -Jag ska gymma med Becca!
Mamma chockat: -Va? Vad har hänt? Är du sjuk?
Haha, och när jag berättade de för Elin fick jag höra samma sak, och Sandra gick steget längre och utbrast: "
Jennie! åk till akuten direkt!! nuu! det är något fel på dig ". Hmm, det kan vara så att jag inte tränar sådär jätte ofta. Men jag tänkte, gör jag det nu så behöver jag ju inte göra det förens om nått år igen. Absolut tidigast.
Aja, avslutar med ett sött samtal med morsan:
Mamma och jag i en disskusion om att Jeppe inte tänkt följa med på klassresan.
Mamma: -Aja, jag tänker inte dividera med honom.
Jag lite fyndigt: -Nee, men du kan ju alltid multiplicera.
Mamma: -Jo, men då blir det ju fler sånadära.
Jag: -Ja just det, vi kan subtrahera istället?
Mitt etthundrafyrtioåttonde inlägg...
If we could say that forever is more than just a word
Ibland är det allra jobbigaste att inte veta. Så många frågor man vill ha svar på, sen spelar det ingen roll om svaren är bra eller inte. Jag skulle bara vilja ha dem, så att jag slipper undra. Så svårt att släppa något när man inte vet vad man släpper. Jag vill ha sanningen.
Men sanningen, vad är den egentligen? Jag vet att jag ofta pratat om sanningar och lögner i min blogg, men jag antar att jag tycker att det är ett interessant ämne. Som de flesta kanske förstår, så tror inte jag ett dugg på lögner. Hatar dem. Det är sjukt jobbigt att aldrig veta vad som är sanning och vad som är lögn och av någon anledning så söker jag alltid efter sanningen. Försöker alltid klura ut den. Orkar inte leva i någon slags låtsas värld där man innerst inne ändå vet att det inte är äkta. Jag är helt enkelt inte sån och tror faktiskt inte jag kan ändra på det.
Jag minns en bildlektion vi hade för ett tag sen när vi hade redovisningar av våra projekt. Jag hade gjort en målning med en "ljus/god" sida och en "mörk/ond" sida med ett syfte att visa att människan själv kan välja hur man vill se på sitt liv. I vilket fall kom vi in på en disskusion om att man kunde tolka den mörka sidan som ett liv där man ser sanningen och den ljusa som ett liv där man lever i en lögn. Jag fick då frågan vilken sida jag föredrar, ett olyckligt men sant liv eller ett lyckligt liv i lögn? Jag kunde inte riktigt svara på frågan då, men efter att jag tänkt på den under resten av dagen kom jag fram till att jag faktiskt föredrar ett olyckligt liv i sanning. Det låter kanske konstigt, men jag är faktiskt inte interesserad av ett liv i en lögn. Inte egentligen. Sen spelar det ingen som helst roll om jag mår bättre då, den är ändå inte sann och då spelar det faktiskt ingen roll. Trottsallt så kan en lögn aldrig förstöra för sanningen om man inte låter den göra det, medan sanningen alltid utgör ett hot mot lögnen. Så som sagt, jag är för sanning och mot lögner. Sen kanske det inte alltid är så lätt att veta vad sanningen är, men det är ju en helt annan disskusion.
Ibland är det allra jobbigaste att inte veta. Så många frågor man vill ha svar på, sen spelar det ingen roll om svaren är bra eller inte. Jag skulle bara vilja ha dem, så att jag slipper undra. Så svårt att släppa något när man inte vet vad man släpper. Jag vill ha sanningen.
Men sanningen, vad är den egentligen? Jag vet att jag ofta pratat om sanningar och lögner i min blogg, men jag antar att jag tycker att det är ett interessant ämne. Som de flesta kanske förstår, så tror inte jag ett dugg på lögner. Hatar dem. Det är sjukt jobbigt att aldrig veta vad som är sanning och vad som är lögn och av någon anledning så söker jag alltid efter sanningen. Försöker alltid klura ut den. Orkar inte leva i någon slags låtsas värld där man innerst inne ändå vet att det inte är äkta. Jag är helt enkelt inte sån och tror faktiskt inte jag kan ändra på det.
Jag minns en bildlektion vi hade för ett tag sen när vi hade redovisningar av våra projekt. Jag hade gjort en målning med en "ljus/god" sida och en "mörk/ond" sida med ett syfte att visa att människan själv kan välja hur man vill se på sitt liv. I vilket fall kom vi in på en disskusion om att man kunde tolka den mörka sidan som ett liv där man ser sanningen och den ljusa som ett liv där man lever i en lögn. Jag fick då frågan vilken sida jag föredrar, ett olyckligt men sant liv eller ett lyckligt liv i lögn? Jag kunde inte riktigt svara på frågan då, men efter att jag tänkt på den under resten av dagen kom jag fram till att jag faktiskt föredrar ett olyckligt liv i sanning. Det låter kanske konstigt, men jag är faktiskt inte interesserad av ett liv i en lögn. Inte egentligen. Sen spelar det ingen som helst roll om jag mår bättre då, den är ändå inte sann och då spelar det faktiskt ingen roll. Trottsallt så kan en lögn aldrig förstöra för sanningen om man inte låter den göra det, medan sanningen alltid utgör ett hot mot lögnen. Så som sagt, jag är för sanning och mot lögner. Sen kanske det inte alltid är så lätt att veta vad sanningen är, men det är ju en helt annan disskusion.
Mitt etthundrafyrtiosjunde inlägg...
En kvinna utan en man är som en fisk utan cykel
Nu har Jennie varit jätte duktig. Hon har ägnat morgonen åt att städa hela huset, det trodde ni inte om mig va? Haha, och mamma och dem kommer inte ens hem förens om några timmar.
Det är konstigt hur skönt det är att ha huset för sig själv en helg. Inte för att jag på något sätt har något emot min familj, de är bäst, men en helg utan dem kan faktiskt också vara helt underbar. Bara en sån sak som att jag kunde vänta med att städa tills idag, hur underbart är inte det på skala ett till tio? Jo precis, det ligger utanför skalan.
Ensamhet är bara så sjukt skönt ibland. I lagom mängd då förstås.
Har varit en otroligt rolig helg trots en hel del bråk och gråt. Helgen inleddes med en förfest med klassen här hemma. Som vanligt betyder en klassfest med våran klass ca. 10 pers, men också en sjukt kul kväll. Jag tror minsann att jag har världens bästa klass. Den är otroligt underbar.
Efter förfesten delade vi på oss. Jag mötte upp Sandra och Elin på studentfesten på Sliver. Det var mysigt tycker jag, har aldrig varit på Sliver tidigare.
Fredagen var det dags för Mickes m.m. spelning. Mickan, Elin, Sandra, Joppa och jag träffades och grillade, och åt jordugubbar och champange. Mycket mysigt. Det blev till och med ätbart, förmodligen helt och hållet Sandras förtjänst.
Sen drog vi till stan där vi kollade på spelningen och besökte Bongo. Sandra och Elin passade även på att ta ett dopp i Vättern.
Efter det var det efterfest his mig. Det var mysigt tycker jag allt.
Sen igår var det en lugn kväll. Träffade Sandra och läste i citatboken (varav inledningstexten), åt pizza, kollade på film och pratade. Vi såg filmen "Tenacious D The Pick Of Destiny", finns väl egentligen bara ett ord att beskriva den med:"speciell". Aja, även detta var en mycket mysig kväll.
Och, ja idag har jag väl städat typ. Haha. Så nu är snart denna helgen över också.
Hmm, måste bara avsluta med att lägga in en länk till en helt underbar låt. Ni har sett min favoritdel av texten tidigare här i bloggen, men seriöst låten är helt underbar. Den är "Something like me" med Staind. Har förövrigt kommit på att Staind är ett helt underbart band. Precis som Shinedown har de mer riktigt bra låtar än vad som förmodligen är lagligt. Aja, låten nedan är i alla fall min absoluta favorit. De är en sån där låt som har allt. Både en text som faktiskt är i klass me "Tell me the night is over" med The Ark, men mycket bättre musikmässigt. Inte ofta man stöter på något sånt. Haha.
Tyvärr har jag inte lyckats få tag på något annat än en live version av den, så om någon har den eller vet var ja kan få tag på den så vore ni underbara om ni berättade det för mig. Jag bara måste ha den!
Aja, Here it is:
http://www.youtube.com/watch?v=JCAC5iuMttg
But every time you say you love me
I just have to stop and catch my breath
how can somebody love something like me
Ärligt talat slår nästan dessa tre rader "Tell me the night is over":s absolut bästa rader: "Maybe I'll throw all my clothes into a waterfall and sit and spy while they all cry". I alla fall nästan.
Nu har Jennie varit jätte duktig. Hon har ägnat morgonen åt att städa hela huset, det trodde ni inte om mig va? Haha, och mamma och dem kommer inte ens hem förens om några timmar.
Det är konstigt hur skönt det är att ha huset för sig själv en helg. Inte för att jag på något sätt har något emot min familj, de är bäst, men en helg utan dem kan faktiskt också vara helt underbar. Bara en sån sak som att jag kunde vänta med att städa tills idag, hur underbart är inte det på skala ett till tio? Jo precis, det ligger utanför skalan.
Ensamhet är bara så sjukt skönt ibland. I lagom mängd då förstås.
Har varit en otroligt rolig helg trots en hel del bråk och gråt. Helgen inleddes med en förfest med klassen här hemma. Som vanligt betyder en klassfest med våran klass ca. 10 pers, men också en sjukt kul kväll. Jag tror minsann att jag har världens bästa klass. Den är otroligt underbar.
Efter förfesten delade vi på oss. Jag mötte upp Sandra och Elin på studentfesten på Sliver. Det var mysigt tycker jag, har aldrig varit på Sliver tidigare.
Fredagen var det dags för Mickes m.m. spelning. Mickan, Elin, Sandra, Joppa och jag träffades och grillade, och åt jordugubbar och champange. Mycket mysigt. Det blev till och med ätbart, förmodligen helt och hållet Sandras förtjänst.
Sen drog vi till stan där vi kollade på spelningen och besökte Bongo. Sandra och Elin passade även på att ta ett dopp i Vättern.
Efter det var det efterfest his mig. Det var mysigt tycker jag allt.
Sen igår var det en lugn kväll. Träffade Sandra och läste i citatboken (varav inledningstexten), åt pizza, kollade på film och pratade. Vi såg filmen "Tenacious D The Pick Of Destiny", finns väl egentligen bara ett ord att beskriva den med:"speciell". Aja, även detta var en mycket mysig kväll.
Och, ja idag har jag väl städat typ. Haha. Så nu är snart denna helgen över också.
Hmm, måste bara avsluta med att lägga in en länk till en helt underbar låt. Ni har sett min favoritdel av texten tidigare här i bloggen, men seriöst låten är helt underbar. Den är "Something like me" med Staind. Har förövrigt kommit på att Staind är ett helt underbart band. Precis som Shinedown har de mer riktigt bra låtar än vad som förmodligen är lagligt. Aja, låten nedan är i alla fall min absoluta favorit. De är en sån där låt som har allt. Både en text som faktiskt är i klass me "Tell me the night is over" med The Ark, men mycket bättre musikmässigt. Inte ofta man stöter på något sånt. Haha.
Tyvärr har jag inte lyckats få tag på något annat än en live version av den, så om någon har den eller vet var ja kan få tag på den så vore ni underbara om ni berättade det för mig. Jag bara måste ha den!
Aja, Here it is:
http://www.youtube.com/watch?v=JCAC5iuMttg
But every time you say you love me
I just have to stop and catch my breath
how can somebody love something like me
Ärligt talat slår nästan dessa tre rader "Tell me the night is over":s absolut bästa rader: "Maybe I'll throw all my clothes into a waterfall and sit and spy while they all cry". I alla fall nästan.
