Mitt etthundrasextiofjärde inlägg...
Vissa saker varar
Jag såg filmen "Benjamin Buttons otroliga liv" idag. En av de bästa filmerna jag sett på länge faktiskt. En av väldigt få filmer som faktiskt fått mig att gråta.
Brukar i vanliga fall undvika filmer som är så pass långa (2h 30 min) men denna gång vann dock min nyfikenhet tillslut eftersom jag tyckte att handlingen lät så spännande. En man som åldras åt fel håll, föds gammal och blir yngre. Jag tyckte att det lät som en riktigt cool filmidé men trots det blev jag riktigt positivt överaskad när jag såg filmen. Den var så mycket mer än bara en "cool filmidé". Konstigt nog så hade de i filmen lyckats få med så ovanligt mycket om hur livet verkligen är trots att huvudhandlingen var något så overkligt som en man som åldras åt fel håll. Ärligt talat så kändes denna film så äkta på något sätt, så mycket man kan känna igen sig i. Ingenting var överdrivet enkelt med lyckliga slut samtidigt som ingenting var överdrivet hemskt. Det var helt enkelt som i det verkligen livet, inget är perfekt men man får helt enkelt göra det bästa av situationen. Inget dåligt som inte för något bra med sig, och tvärt om.
Det fanns en scen, ungefär 1 h 55 min in i filmen, som jag fastnade speciellt för. Den handlar om ödet och vad varje litet val en människa faktiskt får en väldigt stor betydelse. Bara en sådan sak som att man är fem minuter försenad till jobbet kan få otroliga konsekvenser för en själv eller någon annan. En tanke som jag själv lekt med ett antal gånger, och jag tror att de flesta som känner mig någon gång hört mig prata om det, facineras över hur konstigt det egentligen är att man t.ex. har de vänner man har. Hur många små saker som hade kunnat förändra på det, så mycket som kunnat hända för att man aldrig skulle träffa de människor som nu betyder jätte mycket. Jag tycker det är en jätte spännande tanke och idag var första gången jag faktiskt såg den skilldras på en film.
Tydligen är jag inte ensam om att uppleva denna scenen som den bästa i filmen. När jag sökte på Benjamin Button för att hitta trailern, så ja skulle kunna publicera den här, så var ett av de första klippen faktiskt det jag fastat för. Publicerar därför istället det här nedan :
Jag såg filmen "Benjamin Buttons otroliga liv" idag. En av de bästa filmerna jag sett på länge faktiskt. En av väldigt få filmer som faktiskt fått mig att gråta.
Brukar i vanliga fall undvika filmer som är så pass långa (2h 30 min) men denna gång vann dock min nyfikenhet tillslut eftersom jag tyckte att handlingen lät så spännande. En man som åldras åt fel håll, föds gammal och blir yngre. Jag tyckte att det lät som en riktigt cool filmidé men trots det blev jag riktigt positivt överaskad när jag såg filmen. Den var så mycket mer än bara en "cool filmidé". Konstigt nog så hade de i filmen lyckats få med så ovanligt mycket om hur livet verkligen är trots att huvudhandlingen var något så overkligt som en man som åldras åt fel håll. Ärligt talat så kändes denna film så äkta på något sätt, så mycket man kan känna igen sig i. Ingenting var överdrivet enkelt med lyckliga slut samtidigt som ingenting var överdrivet hemskt. Det var helt enkelt som i det verkligen livet, inget är perfekt men man får helt enkelt göra det bästa av situationen. Inget dåligt som inte för något bra med sig, och tvärt om.
Det fanns en scen, ungefär 1 h 55 min in i filmen, som jag fastnade speciellt för. Den handlar om ödet och vad varje litet val en människa faktiskt får en väldigt stor betydelse. Bara en sådan sak som att man är fem minuter försenad till jobbet kan få otroliga konsekvenser för en själv eller någon annan. En tanke som jag själv lekt med ett antal gånger, och jag tror att de flesta som känner mig någon gång hört mig prata om det, facineras över hur konstigt det egentligen är att man t.ex. har de vänner man har. Hur många små saker som hade kunnat förändra på det, så mycket som kunnat hända för att man aldrig skulle träffa de människor som nu betyder jätte mycket. Jag tycker det är en jätte spännande tanke och idag var första gången jag faktiskt såg den skilldras på en film.
Tydligen är jag inte ensam om att uppleva denna scenen som den bästa i filmen. När jag sökte på Benjamin Button för att hitta trailern, så ja skulle kunna publicera den här, så var ett av de första klippen faktiskt det jag fastat för. Publicerar därför istället det här nedan :
Kommentarer
Trackback
