Who knows what we could do?

Ibland känns det som man fastnar. Som att man inte kommer någonstans. Om en månad tar jag studenten, och som alla säger, då börjar det riktiga livet. Men vad innebär det? Vad ska man göra? Alla pratar om sina framtidsdrömmar och planer men ärligt talat har jag inget sånt. Det finns ingenting jag känner att jag verkligen vill göra, någonting att satsa på. Det enda jag känner är att jag vill bort från Jönköping, men vart? Och varför? Man kan inte bara flytta utan en anledning, och jag har ingen. Ingen riktigt bra. Det enda jag möjligtvis har är en konstskola, men som mina föräldrar så ofta påpekar, vad blir jag av det? Precis, ingenting. Förutom möjligtvis bättre på att måla. Fast det är klart, det skulle var så otroligt kul och nyttigt. Men man kan ju inte alltid bara göra sånt man tycker är kul. Tror inte ens jag vill bli något inom konsten. Dessutom skulle jag aldrig ha en chans ens om jag ville det. Tyvärr. Så vad vinner jag på att lägga massa pengar på konstskola?

Sen är det just det att jag inte ens vet om jag klarar av att lämna Jönköping, hur gärna jag än vill. Finns alldeles för mycket som håller mig kvar, för mycket jag inte är beredd att lämna. Ironiskt nog är det samma saker som håller mig kvar som jag vill komma ifrån. Hjärtats kamp mot hjärnans.