Sometimes life feels just like rain, cause you never know when it's gonnafall down on you

Idag när jag duschande (Jag lovar, jag gör faktiskt det ibland) kom jag att tänka på ett samtal jag och Andreas peas hade för några veckor sen. Det var på den tiden när jag fortfarande bodde hemma, hade sommarlov och satt vid datorn halva nätterna. Så även denna natt.

Det var en sån där natt när man bara för sakens skull sitter uppe även om det inte är speciellt kul. Jag var uttråkad och vid såna tillfällen får jag alltid för mig att starta konstiga konversationer. Jag bad därför Andreas att säga något elakt till mig. Inte bara något sådär lite små elakt på ett kul sätt utan jag ville verkligen se om han kunde säga något som sårade mig. Jag minns att han efter lite tjat slängde ur sig något om att jag borde banta eftersom det såg ut som om jag hade tennisbollar uppstoppade i kinderna. Inget jag direkt tog illa upp för även om det nästa gång jag kollade mig i spegeln fick mig att tänka "Visst fan, jag har faktiskt ganska tjocka kinder". Jag bad honom dock om ett nytt försök att såra mig, och han lyckades faktiskt till viss del även om jag inte tänkt gå in på vad han sa här. Dock bad han mig sedan att försöka göra samma sak, säga något som sårade honom. Då märkte jag hur svårt det faktiskt var. Att medvetet säga något elakt till någon med syfte att såra. Framförallt kände man av spärren. Man vill inte säga något som sårar någon annan även om de ber om det. Sen när man väl kommit förbi den spärren så märkte man att det inte fanns så mycket man kunde säga. Jag insåg att enda sättet att såra någon på det sättet är att vara totalt ärlig och framhäva någon av den andra människans svagheter. Alla har svagheter så det är egentligen ingen jätte svår uppgift, men just att personen i frågan bett det gjorde det hela svårare. Har man en hyffsad koll på var man har varandra så spelar det ingen roll vad man säger. Oavsett vad man drar upp så spelar det ingen roll för det fanns där redan innan personen bad om att få höra det. Alltså är det en brist som inte spelar någon roll, en brist man kan leva med och därför har det väldigt svårt att såra någon. Kanske borde man helt enkelt inte medvetet försöka såra någon, vi är trotts allt alla väldigt duktiga på att göra det omedvetet.

Tänk att vara en skalbagge

Jag räddade precis en skalbagge. Den lille stackaren hade hamnat uppochner. Tänk vilket hemskt öde egentligen. Man hamnar uppochner och sen får man ligga där och sprattla ända tills man typ svälter eller fryser ihjäl (kan skalbaggar frysa?). I bästa fall blir man uppäten av en fågel så slipper processen ta så lång tid.
Hmm, det är nog inte så bra att vara skalbagge som man ibland kan tro.

My name is Tom Cruise...

Oyeah, Idag har Jennie rensat kyckling. Inte helt illa för att vara mig faktiskt. Sen jag flyttade till Göteborg har det faktiskt till och med gått så pass långt sa att jag rensat fläskfile. Äckel Päckel, men vad tvingas man inte göra när varken mamma, pappa eller Sandra är i närheten? Jag kanske håller på att bli vuxen? Vänta bara, snart kanske jag till och med skalar räkor. Eller nja, det lär nog inte inträffa föresten. De har alldeles för otäcka ögon. Det är mer än jag klarar av. Men tanken är vacker.

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket /Nalle Puh

Jag måste bara nämna mitt och Sandras resturang besök på Jensens i lördags, just bara för att det brevid oss satt en man med så otroligt konstiga åsikter.

Det var mycket folk på restuarangen vilket ledde till att alla bord var upptagna, och de står desstom väldigt tätt så man hör väldigt lätt samtalen människorna vid borden brevid har. I vanliga fall gör inte det alldeles för mycket eftersom man oftast kan koppla bort andras samtal hyffsat lätt, men denna gång märkte både Sandra och jag att vi, trotts att vi försökte, hade väldiga problem med att koppla bort och ha ett eget samtal. Istället satt båda där och tjuvlyssnade på den medelålders mannen och de båda kvinnorna  brevid oss. Nu undrar ni kanske vad som gjorde deras samtal så intressant? Jo, som jag sa hade mannen väldigt ovanliga åsikter och jag slutade inte att förvånas över vad han sa. Som exempel måste jag nämna deras disskusion om muslimska kvinnor med slöjor. Vet ni vad människan slänger ur sig? Joo, kvinnorna bär ju slöjor bara för att de är så fula så att de inte kan visa sig! Hur dum är människan? En sån kommentar hade jag också kunnat slänga ur mig och sen hade vi skrattat gott åt det sjukt bisarra påståendet. Men denna människa menade alltså på allvar att så var det och det spelade ingen roll vad kvinnorna han sällskapade med sa. Han hade rätt, alla muslimska kvinnor är så enormt fula så att de inte ens kan visa sig utomhus utan slöja. Snacka om tur att inte jag är muslim.
Seriöst, jag trodde faktiskt inte man kunde vara så dum. Dessutom verkade han helt och hållet sakna all form av empati. Aja, man slutar aldrig att förvånas.

Girls just wanna have fun

Helgen har tillbringats i Jönköping. Hade en underbar utekväll med Sandra x2 ovh Becca. Många rolig möten med både lite gammalt folk och en hel del nya människor. 

Under kvällen fick vi även syn på idol Daniel som står och pratar med vakten vid ingången på Centrum (det hör inte riktigt hit, men vad fan gör Daniel Karlsson på Centrum?). Aja, i vilket fall gick jag utan att tänka på det fram och hälsade på honom och berättade att det var jag som gjort flahultskolans tavla på honom vilket resulterade i att jag fick en kram. Den ni! Haha.

Aja, avslutar med lite kommentarer ifrån kvällen:


En mycket ovanlig 32-åring slog sig ner och pratade med mig och Sandra. Han berättade att han tyckte om hål. Sandra och jag spelade dumma och låtsades att vi inte förstod vad han menade.
32 åringen: -Men ni vet, underlivet.
Sandra: -Jaha, joo vi har druckit mycket alko"hol" under livet!  

Samma 32-åring lite senare: -Kan jag få ditt nummer?
Jag: -Nej jag delar inte ut det till folk över 30.
32-åringen: -Kan jag få en puss då?
Jag: -Ledsen, då måste man vara under 25.

Vi står utanför Centrum och väntar på att vakten ska kolla våra leg.
Jag till vakten: -Tycker du att vi är lika? (Syftar på mig och Sandra)
Vakten: -Jaa, ganska.
Jag: -Vi testade att byta leg en gång och gå in precis efter varandra. Det gick alldeles utmärkt.
Vakten: -Ni vet att det är 2 års fängelse på det va?

Någa killar stannar och pratar med oss när vi väntar på bussen.
Den ena killen till mig: -Kan jag få ditt nummer?
Jag: -Nej, jag delar bara ut det till en person per kväll och det är tyvärr redan förbrukat.

Vi ska precis gå på bussen hem. En kille vi träffat på krogen några månader tidigare står bakom oss.
Killen: -Det är ju du med nio fingrar!?
Jag: -Jaa, du minns mig!
Killen flörtigt: -Ja, man glömmer aldrig ett sött ansikte.
Jag snabbt: -Haha, nej. Vem var det du var nu igen?

There comes a time in everyone's life when all you can see are the years passing by...

Ibland hittar man låtar som passar så otroligt bra in på vad man känner. Sen kan man en lång tid senare lyssna på dem igen och minnas känslan.

Nobody loves no one

Hittade denna underbara låt i min ipod när jag gick till skolan i morse. Aldrig hört den innan (jag erkänner jag har inte jätte koll på vad som ligger i min ipod), men jag drabbades av kärlek vid första hmm, vad säger man? Öronkastet? Aja, jag tycker om den i alla fall. Vad jag har förstått så är det en covers. Även Him, Stone Sour och flera andra har en version av den märkte jag, dock tycker jag att Three Days Grace version är absolut bäst. Lyssna och njut (Nej inte du Sandra du kommer bara kalla det för dålig deppmusik.. men jag tycker faktiskt om depp, ialla fall i samband med Johnny).

En gång när jag var liten, då var jag lika liten som dig!


Är inte lilla Sanna Panna en aning underbar? Bara för att jag har världens bästa kusiner.

Alla vill till himmelen men få vill ju dö

Vet ni vad jag precis kom på? Jag kommer att dö. Inte nu förstås, men någon gång. Jag antar att ni nu tänker: "Dumma jävel, kommer hon på det först nu?". Men riktigt så är det inte. Självklart har jag vetat det innan också, alla dör. Det är bara det att fram tills idag har det varit så självklart så jag aldrig har tänkt på att det faktiskt även gäller mig. Aldrig reflekterat över känslan när man om förmodligen om ganska många år kommer förstå att snart tar mitt liv slut och vad händer då? Först idag slogs jag av tanken att en dag kommer jag faktiskt vara där. Hur kommer det att kännas? Vad kommer man att tänka?

Hello, My Friend, How is your life today?

Kära läsare. Jag har idag gjort den fasansfulla upptäckten att mina kära föräldrar åter igen har börjat läsa min blogg. Jag vill därför vänligt men bestämt be er alla att undivka kommentarer som handlar om mitt drogberoende, prostitution, kriminalitet och annat sådant som skulle kunna innebära en för tidig död för mina föräldrar. Detta är saker som jag enda sedan jag var fyra år gammal har klarat av att dölja för dom. Därför kan ni säkert förstå att det inte vore alldeles för kul om allting 15 år senare skulle komma fram endast på grund av en liten blogg.
Tack på förhand!

Ordning är till för idioter, vi genier behärskar även kaos /Okänd

Det har nu gått två veckor sen jag flyttade. Nu börjar det kännas. Känslan jag väntat på att den skulle komma men tillslut nästan trott att jag skulle slippa. Men inte då, nu kommer den.Nu börjar det bli jobbigt. Jag saknar er alla så otroligt mycket.

Jag må va liten, men stark som en björn!/ Elin

Pratade nyss med Sandra i telefon. Vi kom på den otroligt roliga idén att räkna ut hur lång tid det är kvar tills vi går i pension. Det är 397370 timmar kvar tills jag går i pension. Den ni!

Sen ringde vi det lilla födelsedagsbarnet Elin och sjöng så där otroligt vackert för henne som bara vi kan. Hon pratade stockholmska, med andra ord: Hon var full. Åå, jag saknar er båda tjejor. Jätte mycket.

Avslutar med ett sött msnsamtal vi hade nyss:

Det är svårt att vara modig när du bara är ett mycket litet djur. /Nalle Puh

Nu har jag ringt och bytt min jobbtid under Vendig resan. Jag har skjutit på det i två veckor bara för att jag tycker det är så otroligt jobbigt och sen går det som vanligt hur enkelt som helst. Jag måste vara helt dum i huvudet som varje gång jag ska ringa någon jag inte känner får en sån ångest och bara skjuter på det. Jag menar, jag har trotsallt ringt tusentals sådana samtal under mitt liv och tro det eller ej men jag har överlevt varenda ett. Vad kan hända liksom? Snacka om att vara totalt supertöntig.

Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar/ Nalle Puh

Imorgon har det gått en vecka sen jag flyttade till Göteborg. Helt otroligt vad mycket som hinner hända bara på en vecka. För en vecka sen var jag livrädd inför allt nytt som skulle komma att hända. Jag besökte då Flahultskolan och pratade lite med vår före detta SYO Sussie, och bara för att alla ska förstå vilken underbar och speciell människa hon är tänker jag här nedan publicera vårat samtal. 

Vi pratade lite om min flytt och Sussie frågade vad jag tyckte skulle bli allra otäckast. Jag svarade skolan, och hon frågade vidare vad exakt jag var rädd för. Jag svarade:"-Tänk om alla är jätte duktiga på att måla, och så kommer jag där och är mycket sämre än alla andra?".
De flesta människor hade nog i det stället svarat något i stil med: "-Nej, men det är klart det inte blir så. Du är ju jätte duktig!".
Ett säkert men fegt svar. Sussie däremot svarade: "-Ja så kan det bli, men då är du den person som har störst chans att utvecklad dig!"
Jag eftertänksamt: "-Ja det har du i och för sig rätt i."
Sussie fortsatte: "-Tänk om det är tvärt om då? Tänk om du är mycket bättre än alla andra. Hur kul är det?"

Efter det samtalet gick jag till skolan första dagen och var mer rädd för att var bäst än för att vara sämst.

Alla heter Glenn i Göteborg...

Jag tror det här funkar, och det känns så otroligt underbart. Jag fullkomligt älskar Göteborg. Tror inte jag på riktigt förstod hur mycket jag faktiskt behövde komma ifrån Jönköping. Det känns konstigt att säga det men det känns verkligen jätte bra att vara på ett ställe där man inte känner en enda människa. Möjligt att det inte är så i längden, men just nu tycker jag verkligen om det.