Mit tvåhundrafyrtiofjärde inlägg...

Sometimes life feels just like rain, cause you never know when it's gonnafall down on you

Idag när jag duschande (Jag lovar, jag gör faktiskt det ibland) kom jag att tänka på ett samtal jag och Andreas peas hade för några veckor sen. Det var på den tiden när jag fortfarande bodde hemma, hade sommarlov och satt vid datorn halva nätterna. Så även denna natt.

Det var en sån där natt när man bara för sakens skull sitter uppe även om det inte är speciellt kul. Jag var uttråkad och vid såna tillfällen får jag alltid för mig att starta konstiga konversationer. Jag bad därför Andreas att säga något elakt till mig. Inte bara något sådär lite små elakt på ett kul sätt utan jag ville verkligen se om han kunde säga något som sårade mig. Jag minns att han efter lite tjat slängde ur sig något om att jag borde banta eftersom det såg ut som om jag hade tennisbollar uppstoppade i kinderna. Inget jag direkt tog illa upp för även om det nästa gång jag kollade mig i spegeln fick mig att tänka "Visst fan, jag har faktiskt ganska tjocka kinder". Jag bad honom dock om ett nytt försök att såra mig, och han lyckades faktiskt till viss del även om jag inte tänkt gå in på vad han sa här. Dock bad han mig sedan att försöka göra samma sak, säga något som sårade honom. Då märkte jag hur svårt det faktiskt var. Att medvetet säga något elakt till någon med syfte att såra. Framförallt kände man av spärren. Man vill inte säga något som sårar någon annan även om de ber om det. Sen när man väl kommit förbi den spärren så märkte man att det inte fanns så mycket man kunde säga. Jag insåg att enda sättet att såra någon på det sättet är att vara totalt ärlig och framhäva någon av den andra människans svagheter. Alla har svagheter så det är egentligen ingen jätte svår uppgift, men just att personen i frågan bett det gjorde det hela svårare. Har man en hyffsad koll på var man har varandra så spelar det ingen roll vad man säger. Oavsett vad man drar upp så spelar det ingen roll för det fanns där redan innan personen bad om att få höra det. Alltså är det en brist som inte spelar någon roll, en brist man kan leva med och därför har det väldigt svårt att såra någon. Kanske borde man helt enkelt inte medvetet försöka såra någon, vi är trotts allt alla väldigt duktiga på att göra det omedvetet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0