Don't let the sun goes down on our empire

De senaste veckorna har jag kännt att jag tröttnat på England, framförallt skolan och vardagarna.
När jag tänker på det är det nog egentligen inte så att det är något större fel på skoldagarna, det är nog snarare så att vi har så exeptionellt bra helger att vardagarna blir otroligt tråkiga i jämförelse.

Förgående helg var som vanligt rakt igenom fantastisk, fylld med karaoke både på fredagen och lördagen. Fredagen var i min mening en av våra bästa karaokekvällar och trots det så lyckades ändå lördagskvällen slå det. Det var en kväll som fylldes med så många konstiga upplevelser och människor att man slutade förvånas och bara accepterade och njöt av allt som hände.  
Dels har vi "vår" otroliga och fantastiskt roliga karaokeledare Paul, vår svårcharmade favoritstammis Taffy och en hel del annat folk som vi känner igen sedan tidigare, bland annat den ca. 70 åriga tanten som sitter i baren och shotar och sen går upp och sjunger med något som man absolut måste kalla inlevelse. Kvällen till ära anlände även en,för oss, ny figur. En form av glamrockare iklädd guldiga zebrarandiga leggins, en knallrosa jacka, en blond långhårg peruk, stora svarta glasögon och som pricken över i hade han även med sig en käpp. Denna man gjorde under kvällen många speciella entertainment och han fick, förutom sina karaokenummer som alltid inleddes med ett speciellt intro, även köra en egen nästan tio minuter lång låt. Under denna låt dök även en annan dansande karaktär upp, iklädd mask och silver peruk. Det tog till slutet av låten för oss att förstå att denna man i självaverket var vår karaokeman Paul som hade fixat ny utstyrsel.

Paul som verkligen var på G denna kväll hade redan på fredagen sagt till mig att vår favoritstammis som vi efter nio veckor faktiskt fått kontakt med (jäkligt svårcharmad typ som tidgare inte ens reagerat när vi övat in, sjungit och tillägnat hans favoritlåt till honom) tyckte om mig. På lördagen pratade vi inte med stammisen Taffy till en början, det behövs alltd lite alkohol innan, och Paul var fler gånger framme och berättade hur blyg Taffy var. Någon timme senare kommer Paul bärandes på en svärande Taffy och placera honom på stol vi vårt bord. Sen bestämmer han sig för att själv sjunga en låt, väljer "Love is in the air", och tillägnar den till "kärleksparet  hörnet". Det är en jäkligt diskret kille det där alltså.  

Aja, även om jag skulle kunna skriva en hel uppsats om våra karaokekvällar så väljer jag nu istället att avsluta med lite bilder från helgen: