Att vara totalt ärlig mot sig själv är en god övning /Sigmund Freud

Vi såg en mycket bra dokumentär om konstnären Lucian Freud (barnbarn till Sigmund Freud) i skolan idag. En minst sagt speciell person. Dels har han ett speciellt, lite groteskt, sätt att måla som jag tycker väldigt mycket om, men det som är mest intressant och annorlunda med honom är hans sätt att leva och vara som person.
Han har i sitt liv haft väldigt många fruar och har hur många barn som helst. Vissa av hans barn berättade om honom i dokumentären. Det jag tyckte var riktigt intressant var hur han sätter måleriet före allt, till och med före sina barn. Enligt filmen verkade han inte ha någon speciellt bra relation till något av sina barn och det otäcka var att se hur bra människorna ändå pratade om honom. Han verkar vara en människa som faktiskt är ganska okapabel att älska någonting annat än just måleriet. Så ser man hans vänner, barn, barnbarn sitta och prata om honom. De är medvetna om hur han är men kan ändå inte sluta hoppas på något mer, inte sluta hoppas på att han ska älska dem. Ända gången dem överhuvudtaget kommer nära är de gånger de står modell för honom. Men egentligen handlar det för honom bara om motivet för hans måleri. Det är det han älskar.

En av hans döttrar berättade om när hon och hennes man stod modell för Lucian. Lucian målar väldigt långsamt vilket innebär att det kan tar många månader innan en målning är färdig. Under denna tid hann dottern bli gravid. När hon berättade det för sin far regareade han inte som andra pappor skulle ha gjort. Han blev inte överlycklig över att han skulle bli morfar utan hon upplevede istället hans reaktion, även om han inte sa det högt, som något i stil med: "No, that´s gonna fuck up my painting!"

En annan av hans döttrar sa en klok sak om hur det är att ha en sådan fader. Att man som liten ställs inför ett val. Antingen accepterar man att man inte har en "vanlig" pappa och njuter av de goda man ändå kan få ut av honom, eller så accepterar man det inte och mister allt det bra.

Som utomstående kan jag bara fascieneras av hans sätt att vara. Hur kan man vara så upplukad av någonting så att man sätter det helt och hållet framför människor och relationer? Det är svårt att förstå och man kan egnetligen inte göra annat än tycka lite synd om människorna i hans närhet.
Men kanske är det det som är kärlek? Att älska någon så mycket att man år efter år fortsätter att göra det även om man vet att man aldrig kommer att få någonting tillbaka?