De flesta människor sätter upp villkor för sin lycka, men lycka kan vi bara uppleva om vi inte sätter upp några villkor alls

Jag håller för tillfället på med världens fulast målning i skolan. Ja, det är faktiskt ingenting jag bara säger, det är så. Jag kallar den min lilla "leksak" eftersom det är målningen jag tar till när jag är trött och inte riktigt orkar koncentrera mig. På den målar jag enbart för att det är kul, utan att ha krav på mig om att det ska bli något bra av den, för det blir det inte.
Det jag vill komma till är att jag igår stod med en klasskompis och skrattade lite åt hur förskräcklig målningen faktiskt var. Jag kom då att tänka på vad som hänt under detta året. Jag minns så väl i början, hur rädd man var att någon skulle se ens "dåliga" grejer. Hur man vände duken inåt och kröp ihop i hörnet och bad till gud om att ingen skulle komma och kolla vad man gjorde. Numera tillåter man sig inte bara att måla en målning som från början är dömd att misslyckas, men vänder även duken utåt och hämtar klasskompisar så att man tillsammans kan skratta åt sina misslyckande. Jo, det har helt klart hänt något det här året. Dels har man nog fått bättre självkänsla och sen beror nog det hela mycket på att vi faktiskt har en klass där det är okej att vara den man är, där det är okej att faktiskt göra riktigt förskräckliga målningar då och då.
Jag är ganska säker på att jag på Dômen utvecklar så mycket mer än bara mitt konstnärskap. Skolan och människorna där har så mycket mer att lära mig och det händer hela tiden. Jag älskar det.