Borta bra men hemma bäst, men vad händer när hemma blir borta och borta blir hemma?

Denna inledningstext läste jag i en av mina msnkontakters blogg och eftersom jag tycker att den är så otroligt bra så valde jag att sno den och sedan helt enkelt hoppas på att han inte läser min blogg.

Han beskrev känslan av att åka hem till platsen där man växt upp hela sitt liv, platsen där ens familj bor, platsen där ens alldra älsta kompisar finns, platsen som man under hela sitt liv kallat "hem", utan att känna att man åker hem. Man åker bort.

Jag är på platsen som jag under 19 års tid kallat för min hem. Platsen jag längtat efter varje gång jag varit hemifrån. Jag är här, men ändå finns den där obligatoriska hemlängtan kvar. Det är inte längre hit jag längtar, detta är inte längre hemma, och det är en ganska konstig känsla. Känslan när man sover i sängen som man alltid saknat när man varit bortrest men upptäcker att man ändå längtar till en annan säng, ens egen säng. Det är en konstig omställning, och jag tror att det kommer märkas ännu mer ju längre tid det går. Jönköping kommer alltid ha en väldigt stor betydelse för mig och förmodligen kommer det aldrig finnas någon annan stad eller något annat "hem" som kommer att betyda så pass mycket, det är här jag har växt upp, här jag blivit den jag är. Men nu tillhör det det förgångna, det är i Göteborg jag hör hemma. Just nu i alla fall.