Våga vara rädd

Jag har kommit på att det förmodligen är något fel på mig. Jag har även konstaterat att det hela helt och hållet är min moders fel.

Nu kanske ni undrar vad det här beror på? Jo, det är nämligen så att jag har gått och blivit en super fegis. Bara sådär över dagen. Jag som i stort sätt aldrig har varit rädd för att vara ensam eller tyckt att det är speciellt otäckt att gå ute i mörkret har helt plötsligt blivit livrädd för våldtäkts män. Det är till och med så illa att jag fick värsta paniken när jag skulle ner och hämta tvätten innan. Att mannen bakom mig sedan började springa (förmodligen sen till bussen) gjorde ju inte saken bättre. Kom in i tvättstugan med helt skakiga ben och vågade knappt gå ut därifrån. Ohja, jag har gått och blivit en tönt (Jag kanske inte är adopterad i alla fall?)! Alltihop endast för att mamma inte kan sluta tjata om våldtäktsmannen som härjar här i götet. Nu blir det till att sova med knivar under kudden och vänta er inte att jag ska öppna dörren utan mina knivar i högsta hugg!