A different kind of pain

Igår hade vi en väldigt bra föreläsare på våran skola. En skulptör vid namn Britt Ignell. Jag kan inte säga att jag tycker speciellt bra om hennes konst, det är ganska långt ifrån mig, men jag tyckte verkligen om hennes sätt att prata om det. Hur hon berättade om hur hennes konst spelade för roll för hennes egen skull.

Det som jag fastnade allra mest för i hennes föreläsning var när hon berättade om varför hon överhuvudtaget blev konstnär. Hon berättade om när hon var tolv år gammal plötsligt upptäckte att hon inte kunde leka. Hon visste helt enkelt inte längre hur man gjorde. Att hon uttryckte detta fick mig att tänka tillbaka. Jag kände igen känslan även om jag inte tänkt på det på flera år. Jag minns själv när man kom in i den fasen att man inte längre kan leka hur gärna man än vill. Jag minns att när jag var liten älskade jag att leka med mina barbiedockor. Där kunde jag komma in i den där andra världen där ingenting annat existerade. Men man växte upp och märkte att man inte längre kunde komma in i den världen genom leken. Jag minns att även jag tyckte det var jobbigt och framförallt minns jag känslan när mina kusiner som är några år yngre än mig plockade fram sina barbiedockor och ville att jag skulle vara med och leka. Jag försökte, men jag fick inte ut något av det. Jag kunde inte komma ihåg hur man gjorde och det var en ganska konstig och faktiskt ganska jobbig känsla. Man ville ju så gärna. 

Britt berättade att när hon vid tolv års ålder upptäckte detta mådde hon ganska dåligt i flera år. Inte just för att hon inte kunde leka, utan snarare för att hon inte längre kunde komma in i den där andra världen som bara finns i ens eget huvud. Efter några år började hon dock teckna och kom på att det var ett sätt för henne att kunna gå in i den andra världen och på så sätt kunna må bra. Hon sa även att än i dag så måste hon hålla på med konsten för att kunna må bra. Tillbringar hon inte tillräckligt mycket tid i sin atelje så blir hon helt enkelt ledsen. 

Här tror jag att vi har något väldigt viktigt. Jag tror att alla människor måste ha någonting som betyder något, någonting som man älskar att göra, för att kunna må bra. Det behöver inte alls vara konst. Det kan var sport, matlagning eller i stortsätt vad som helst, det är väldigt individuellt, men jag tror att det behövs något.