But hey, it´s not an illusion. It´s just a price I´ve got to pay...

För ganska länge sen skrev jag en blogg där jag skrev att jag tog tillbaka mitt påstående om att jag var rädd för ensamhet. I slutet av den bloggen skrev jag att jag någon annan gång skulle ge ett nytt svar på vad jag var rädd för, men av någon anledning tror jag inte att jag svarat på det. Kanske rentav för att rädsla är så svårt att definera i ord.

I vilket fall som helst tänkte jag nu försöka ge ett svar på frågan vad jag är som mest rädd för. Svaret ligger väldigt nära just "ensamhet" men jag tycker endå att jag borde formulera om det en aning.

Jag är totalt livrädd att inte hitta någon att dela mitt liv med. Jag vet att det kanske anses som en aning töntigt. Jag menar, jag är faktiskt bara 19 år och jag är faktiskt inte ensam om att aldrig ha haft ett rktigt seriöst förhållande. I tiden som vi lever i är det egentligen inte heller någon panik. Jag vet det, det är bara det att ibland kommer den där rädslan över att aldrig hitta den där speciella. Inte just för att jag anser det som ett misslyckande att leva som singel utan snarare för att jag alltid drömt om familj. Framförallt barn. Jag har alltid sett mig själv som en som får barn hyffsat tidigt och det är egentligen det enda jag verkligen drömt om i mitt liv. Skaffa familj och barn. Visst, man kanske inte behöver en man för att skaffa barn. Jag brukar ofta säga att hittar jag ingen att skaffa barn med får jag väl adoptera. Det är inte hela världen. Problemet är att jag skulle aldrig göra det, så väl känner jag faktiskt mig själv. Jag skulle aldrig våga. Dessutom vill jag ha det normala "Svensson, Svensson" livet. Tråkigt men sant.

Det finns dock en sak jag är ännu mer rädd för. Jag är rädd för att det någon gång ska komma en dag när jag ger upp. Att det kommer en dag när jag bestämmer mig för att den där speciella kärleken inte finns. Jag väljer därför någon jag kanske tycker om, men egentligen inte har något direkt behov av. Väljer en person att dela mitt liv med, att skaffa en familj med, just bara för att man borde ha någon. Jag tror faktiskt att många människor har gjort ett sådant val och jag är jätte rädd för att jag en dag kommer göra det. Det skulle på sätt och vis innebära att man väljer bort sig själv för att det ska se bra ut. Jag tror egentligen inte det minsta på att varje människa absolut behöver leva i ett förhållande för att vara lycklig. Alla människor behöver älskas, men det behöver inte tvunget komma ifrån ett förhållande. Därimot så ser samhället på det så. Singel = Misslyckad. Och ja, jag erkänner, jag är livrädd för att börja tro på det.