What if I told you that fear isn't real

För bara någon månad sen trodde jag aldrig att jag skulle må så pass bra som jag faktiskt gör nu. Ändå längtar jag tillbaka. Ändå skulle jag vilja vara där igen. Där då det var som allra jobbigast. Konstigt men sant.

Det är lite underligt egentligen, hur snabbt man glömmer hur allt känns. Man kan minnas en positiv känsla, en positiv tid, och längta tillbaka till den men man minns nästan aldrig hur det känndes under de jobbiga perioderna. Jag kan läsa flera år gamla bloggar och bli glad över någonting som de påminner mig om, men läser jag gamla "depp" bloggar så har jag alltid lika svårt att förstå hur jag kunde känna som jag gjorde. Är inte det väldigt konstigt? Men, på sätt och vis även en väldigt tur.

Avslutar med några ord från den absolut bästa låttexten som någonsin skrivits:

And why does everyone seem to forget
What it's like to be all alone
As soon as they
Have got someone