En grönprickig tusenfoting med inlines, som ser ut som en zebra,hoppar på ett ben på rutiga moln tills han kommer fram till solen där han drunkar i en vattenpöl...

Okej, nu va de dags för en blogg igen. Tänkte jag skulle försöka skriva nått nästan varje dag. Är faktiskt väldigt kul att skriva blogg, och de är om möjligt nästan ännu roligare att läsa alla gamla bloggar.
Bara för att den är så grymt söt så måste ja bara skriva in Sandras och min fina blogg som vi skrev 27:e juli 2004:

 

Kära Stig...nej dagbok! Idag hände en helt oförglömlig sak.....ja kommer aldrig att glömma detta! De va så att ja....ja...ja..ja...ja har glömt bort d!!!!!!!!!!!!!!! Hej då Stig...dagbok menar ja.

Sån humor vi hade på den tiden! (lägg märke till att det är imperfekt ;))


Aja, egentligen så hade jag tänkt skriva om en sak jag hörde i skolan idag. Det var nämligen så att jag, i väntan på bussen, satte mig för att plugga i skolmatsalen, vilket tyvärr endast resulterade i ganska ful teckning på baksidan av mitt tyska papper. I vilket fall så kunde jag, under mitt "pluggande", inte låta bli att tjuvlyssna lite på tre tjejer som satt en bit bakom mig. Jag spetsade öronen lite extra när jag hörde dem börja prata om ett ämne som ja och Sandra diskuterat rätt många gånger förut.

Det började med att en av tjejerna sa att hon inte hade så mycket kontakt med de kompisar som hon var med på högstadiet, och det fortsatte sedan till en liten kort diskussion om hur lätt det är att glida ifrån varandra.

Deras samtal om detta dog ut rätt snabbt, men de dem sagt fick på något sätt igång mina tankar. Vad är det egentligen som gör att man kan glida ifrån människor så pass mycket?

Det finns människor man, under en tid, umgåtts jätte mycket med, men som man nu längre inte ens skulle hälsa på om man stötte på dem. Är det inte lite konstigt?

En av tjejerna resonerade som så att det beror på att man förändras. Man börjar på olika skolor, får nya vänner osv. vilket gör att man helt enkelt blir för olika.

Jag antar att hon har rätt i sitt resonemang, men jag kan ändå inte låta bli att undra om man verkligen kan förändras så mycket!? Jag menar, man kan förändra sitt utseende och man kan förändra sitt livssätt , men man kan ju faktiskt inte ändra på sin personlighet! Eller?

Antagligen finns det inget riktigt bra och korrekt svar på det här, det är väl helt enkelt bara att hoppas att man inte glider ifrån de personer som betyder allra mest just nu. (ni vet vilka ni är )

Det är så lätt och säga att vi kommer vara vänner för alltid, så lätt att tro på det, men vi kan faktiskt aldrig veta med säkerhet. Jag är bara så glad att jag har er just nu, och jag hoppas verkligen det varar för livet! :)