Jag är kär i dig....

Jag hörde en liten intressant kommentar idag på miniorerna, där jag hjälper till lite med barnen.  Det var en liten flicka som sa orden "Jag är kär i dig" till en av pojkarna. Det sades på ett väldigt sött sätt, och det som hände efter att dessa ord yttras var endast att den lille pojken rodnade lite och sedan var allt som vanligt igen. De små, men i mina öron väldigt betydelsefulla,  orden hade egentligen inte jätte stor innebörd. Det var bara några ord hon sa. Jag påstår nu inte att hon inte menade det hon sa, förmodligen så menade hon precis det hon sa, men inte alls på samma sätt som vi lite äldre tolkar det.
För oss hade det inte funkat att säga de orden utan att det skulle få några konsekvenser, antingen positiva eller negativa. Det är ord med en väldigt stark innebörd.

När jag hörde den lilla flicka säga detta fick det mig att undra hur och var någonstan innebörden i orden ändras. Man ser det som att när man är liten så är kärlek inte samma sak som när man blir äldre, det är inte lika svårt, inte lika jobbigt, men när är det egentligen som gränsen mellan småbarnskärlek och vuxenkärlek går? Vad är det som gör att något som varit så enkelt plötsligt blir så svårt?

Jag kan inte heller låta bli att fundera på vilken kärlek som egentligen är den äkta, den lite oskyldiga småbarnskärleken eller den mer seriösa vuxenkärleken? Jag menar, finns det verkligen någon sådan seriös och "äkta"  kärlek som den vi ungdomar och vuxna söker? Eller är det bara någon myt som människan byggt upp för att kunna överleva?

För mig är äkta kärlek när man hittar någon man enkelt kan dela allt med, någon man skulle kunna göra allt för. Många ser det som en självklarhet att sådant finns, men jag är egentligen inte så säker. Fast vem vet? Bara för att jag inte själv någonsin har upplevt något som liknar det betyder det ju inte att inte andra har det. Det betyder inte heller att jag aldrig kommer kunna få uppleva det.
Så det ända man egentligen kan göra är att hoppas, och tro, för vad hade livet varit utan kärlek?