Första resultatet från konsthögskolorna. Första, "nej tack vi vill inte ha dig".
Jag vet inte riktigt hur det känns, det var trots allt väldigt väntat. Jag vet att det är såhär konstvärlden ser ut och jag vet att det fortfarande finns massor av chanser kvar.
Det finns jätte mycket annat jag kan tänka mig göra nästa år, massa andra saker som jag faktiskt vill göra.
Jag blir bara så rädd att jag ska få ett "nej tack" på allt. På skolor, på jobb, ja, ett "nej tack" på alla mina reservplaner.

Vad gör man om allting skiter sig?

Det är bara några månader kvar tills skolan slutar. Några få månader tills det som jag sett som några av de bästa åren i mitt liv är över.
Konstigt nog ser jag bara fram emot det.
Kanske beror det på att jag för första gången i mitt liv känner att jag har vridit och vänt så mycket på något att det inte längre finns något mer att hämta? 
Dômentiden kommer för alltid vara den där tid då jag hittade och lärde mig så mycket om mig själv och världen. Nu vill jag upptäcka något nytt.